Idag var jag och Pappa ute och gick tillsammans med min och mina föräldrars hund. Till en början kändes det rätt okej att gå och jag trodde det var en såkallad "bra" dag för Pappa. Efter en stund kände jag mig mer och mer förtvivlad över Pappas konstiga påståenden och handlingar. Jag ville bara stanna upp, titta och skrika det högsta jag kan och samtidigt knuffa på honom - VARFÖR kan du inte bara förstå? VARFÖR ska det vara så svårt? Jag kände mig så arg. Så arg över hela situationen att jag nästan höll på att strängas!
 
Jag började att svälja medan mina tårar kom smygandes bakom näthinnan. Jag blev så ledsen och besviken. Ledsen och besviken på livet. Det är inte såhär jag har drömt om. Det är inte så jag vill se eller känna mot min Pappa, framtida Morfar eller Farfar. Just i den stunden ville jag stoppa tiden, gå fram till Pappa, ge honom den största, varmaste och goaste kram jag någonsin gett någon människa och säga att allting kommer att bli bra. Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så jäkla synd om honom. Pappa, min stora pappa som alltid varit en förebild för mig blir bara så liten.
 
Jag älskar dig Pappa men jag hatar din demens.
 
 

6 kommentarer

Natalie

21 Nov 2012 23:00

Märkte att något hänt idag. Blir gråtfärdig av att läsa det du upplever. Tänker på dig, mycket. Kram

Anonym

22 Nov 2012 18:13

Känner med dig <3 kram Sara m

Jessica.S

22 Nov 2012 20:20

Tänker på dig varje dag. Hoppas du vet att jag alltid finns här för dig! Största bamsekramarna i världen <3

Jessica L

22 Nov 2012 20:32

Märkte också att allt inte stod riktigt rätt till när vi träffades.
Tänker på dig och din familj flera gånger varje dag!
stor kram!!! <3

Filippa

24 Nov 2012 14:42

<3

Emily

27 Nov 2012 21:56

Älskade ninna du vet vart jag bor <3

Kommentera

Publiceras ej