Detta år har varit ett omtumlat år. Det började med att jag bestämt mig att åka som Au-pair för att öka mina kunskaper i engelska. Jag tyckte hela situationen var jobbig och det var ingenting jag direkt ville. Men jag var tvungen. Jag åkte ifrån mig familj med en Pappa som var sjuk. Hans sjukdom hade börjat utarma honom och hans symtom var då ganska tydliga enligt oss. Men det var svårare för andra att lägga märke till några sjukdomstecken, då han fortfarande pratade, skrattade, tränade, körde bil och såg frisk ut. Jag stannade i England i drygt sex veckor innan jag kom hem igen. Vår farfar gick bort och ett sista farväl var självklart för mig. Jag märkte då en tydlig skillnad på Pappa. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att var ifrån min familj samtidigt som jag själv då var väldigt sjuk.

Jag valde att stanna hemma och inte åka tillbaka. Jag sov väldigt mycket. Jag grät nästan alltid. Jag hade en ständig nack- och huvudvärk. Min lust till någonting var = noll. Jag började då kontrollera min mat väldigt mycket. Jag gick ner mycket i vikt. Jag var sjuk. Jag hade många samtal med Kuratorn på minnesenheten i Karlskrona samt ett samtal då även personal från ätstörningsenheten deltog.

Under denna tid var Pappa ofta ledsen. Han grät mycket och kopplade mycket till min farmor och farfar. Han visade att han saknade sin pappa och att han betyder väldigt mycket för honom.

Jag tror att detta var de första gångerna Pappa började visa ilska och frustation. Han kunde då ganska mycket hantera sina känslor genom att slå där man ”bör” slå. Under denna tid var mamma också väldigt ledsen. Varje gång jag träffade henne så grät hon. Kramades vi, bråkade vi, shoppade vi eller gick en runda, hon grät nästan alltid.

Det började gå mot sommaren och jag fick då fysiska problem i kroppen som jag kämpat med under hela sommaren. Riktigt hur jag har mått kommer jag inte ihåg. Det jag kan minnas är att jag många gånger funderade på var när människor gick på semester, uppdateringarna på Facebook var ett faktum på hur underbart livet är. Det var grillbuffe på Dagmars och playan i sandviken. Jag kunde bara inte förstå att alla kunde vara så glada.

Hösten kom smygandes och jag kom in på högskolan. Det var nog en räddning. Jag kände äntligen att jag ska göra något för min egen skull. Men såklart har det dalat, upp och ner. Pappas tal blev mindre och mindre. Men hans stress var på högsta nivå och det var nog nu vi som först kom igång med medicinering som hjälpte en gnutta. Jag kommer ihåg en gång när jag var ute och gick, jag tittade upp mot himlen och såg att den var grå. Runt omkring mig var träden kala och allt var grått och trist. Jag vet att jag reflekterade över att jag nu kände att jag passade in till vädret. Jag var grå, kal och såg tråkig ut.

Och ja, nu har även julen gått.. Vi har liksom under årets gång bara matat av sak efter sak. Vi har tagit hjälp av de ”redskap” vi har tillgång till dvs. kurator, läkare, demenssjuksköterska, biståndshandläggare och enhetschef. Jag är så tacksam att jag och mamma har så pass mycket kunskap om människor med funktionsnedsättningar att vi har vetat var vi ska vända oss till eller med kontakter fått information. Jag och vi har nu klarat ett år av att en man och Pappa haft diagnosen frontallobsdemens. Jag har krigat mig igenom allt vad det innebär. Jag har klarat det hittills och jag sitter här. Levandes. Helt ofattbart egentligen. För det har verkligen inte varit lätt..

Kommentera

Publiceras ej