vifemtillsammans.blogg.se

Det som verkligen inte får hända, har hänt. Jag har sett ett barns mardröm. Jag trodde aldrig aldrig att jag någonsin skulle få uppleva detta..

På julaftons dag kom jag hem tidigare till mamma och Pappa för att tillsammans titta på Kalle anka innan det var dags att köra till våra kusiner. När jag kom var Pappa väldigt orolig. Han tog sprut efter sprut av sin nya Hugo boss parfym, säkert sammanlagt 60 sprut. Tillslut gick han till mig och var på väg att spruta ner mig med herr parfym innan jag hann stoppa honom. Vi dukade fram några öl och chips. Pappa tog en whiskey. Han svepte sin whiskey med några klunkar innan han sköljde av glaset och tillbaka i skåpet. Han började plocka undan min dricka och chipsen. Till en början orkade jag säga att jag ville ha det. Men när han har försökt att plocka undan det ungefär 5 gånger orkar jag inte längre säga samma sak. Nu satt jag utan dricka och snacks. Olofs och mammas dricka höll han också på att ta lika många gånger att de tillslut också satt utan. Pappa bar ut julklapparna, tog på sina ytterkläder och packade ut Estie i bilen. Han går tillbaka in, med ytterkläder, släcker, så att det nästan är helt mörkt i huset för att tillslut stänga av TV:n. När vi försöker ha en trevlig stund framför Kalle anka. Vi sa till Pappa att TV:n ska vara på och han sätter sig i soffan. Jag ser att hans bröstkort andas fort. Upp och ner. Tillslut reser sig Pappa igen och ska då stänga av TV:n och går fram emot Anton för att ta fjärrkontrollen. Anton ryter till och säger att TV:n ska vara på och då brister det.

Pappa blir vansinnig. Han börjar slå på soffan, för att sedan slå på Antons ben. Han verkligen slår allt vad han kan. Anton sparkar då till Pappa, som med sin dåliga balans trillar på bordet. Anton och Pappa reser sig upp samtidigt. Pappa ställer sig framför Anton och tar tag om hans hals. Han tar stryptag. Hans ögon är svarta och hans arga min syns tydligt på hela ansiktsuttrycket. Jag som sitter precis bredvid Anton reser mig upp, börjar slå på Pappas armar för att han ska släppa sitt stryptag om Anton. Jag bara slår och slår. Allt jag kan. Jag tänker att jag måste titta på Anton. Min tanke var då att han var helt blå i ansiktet och kämpade för att få luft. Precis som det är på film. Men när jag vänder huvudet så ser jag inte Anton. Jag tittar tillbaka på Pappa som då släppt ena handen. Han lyfter upp den och hotar mig och Anton med ett slag. Där var jag nästan säker på att jag skulle få ett knytnävslag rätt över ansiktet. Jag skriker samtidigt ”UT!”. Mitt i allt detta står mamma och Olof som en publik. Tillslut släpper Pappa och går med Olof ut.

Jag ställer mig mitt på golvet, darrandes. Benen liksom höll på att vika sig. Mamma säger ”Vad gör vi?”. Jag och Anton stod där som två frågetecken samtidigt som mamma ryter till, ”Ta ett beslut”. Jag tar då beslutet och säger ”Ring!” Samtidigt kommer Pappa in, lugn och sansad. Säger ”Coca-cola” och allt är som vanligt..

Pappa har från sina första utbrott varit inskriven på PIVA (Psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Karlskrona. Han ansåg då så farlig att om vi under några omständigheter skulle känna oss hotade ska vi direkt kontakta polisen som då kör Pappa mot PAKA (Psykiatrisk akutavdelning) och springa från platsen så fort vi bara kan. Vi ringde till PAKA som gav oss råd att försöka få en bra julafton ändå tillsammans med Pappa. När han direkt efter sin frustation blivit helt vanlig fanns det ingen anledning för honom att åka till Karlskrona. Vi åkte mot Kusinerna och hade faktiskt en ganska bra julafton ändå.

Jag har under dessa dagar fått tillbakablickar på situationen. Jag ser Pappa framför mig. I stryptag på Anton samtidigt som jag av hela mitt liv försöker rädda Anton. Det känns som om jag med min näthinna har tagit ett foto på händelsen. Jag ser detta framför mig och jag är lika rädd varje gång och jag vet, att det kommer dröja länge, väldigt länge innan den suddas ut för att kanske aldrig någonsin försvinna..