Jaa, vad ska jag börja? Jag har tvåhundramiljoner saker jag skulle vilja berätta men samtidigt ingenting. Jag är full, men ändå tom. Det händer saker hela tiden, tillståndet försämras med stora kliv käpprätt åt helsike. Den senaste veckan har jag och mina brödrar har varit på ett par anhörigträffar, både där vi har träffat andra unga anhöriga som också är drabbade av detta helvete. Vi har också träffat demenssjuksköterska, kurator och psykolog. Vi pratar om våra upplevelser runt och kring Pappa. Tankar, känslor, beslut. allt.
Jag har under hela tiden trott att Pappas sjukdom sakta försämras men kan stanna upp under vissa perioder. När och hur länge är det ingen som vet. Men, ack så fel jag hade. Sjukdomsprocessen är såhär. Ju tidigare någon utvecklar en Frontallobsdemens och ju fortare de första åren försämras, destu snabbare insjunknar personen. Direkt tänkte jag, Om vi ska prata med goda mått om Pappas diagnos så fick vi diagnosen i Oktober, alltså ca fyra månader sen. Vi kunde märka på Pappa att allt inte var som vanligt i December 2011. Och innan dess har sjukdomen pågått i ca ett år utan någonsom helst märkning. Alltså December 2010. Nu har Pappa haft sjukdomen i tre år och vilken skillnad! Jaa, jag vill inte ens tänka tillbaka..
Pappa målade huset, jagade, fiskade, klippte häckar, gräsmattan. Han gjorde allting som en vanlig Pappa gör. Nu, nu gör han därimot ingenting. Han ligger bara på soffan eller bläddrar i fotoalbumen. Han tar verkligen inte sig för att göra någonting. Och om det skulle vara något, då är det hans jävla impulser som styr honom. Det är dom som säger till Pappa att tjata varje dag, tiomiljarder gånger om att han ska låna mig bil. Det är dom som säger att Pappa ska köpa fågelmat varje morgon. Det är dom som tar Pappas ord ifrån honom. Det är dom som förstör. Det är dom som dödar Pappa. Men framförallt, det är dom som förstör oss - Jag, lillebror, storebror och mamma!
2 kommentarer
Carolin Rubin
11 Feb 2013 00:06
Lilla gumman ...
Jag tänker tillbaka på tiden när vi va små, då vi alltid pratade om att din pappa skulle vara med i Gladiatorerna för där hade han gjort succé. Tänk vad en fruktansvärd sjukdom kan förstöra en människa! Förstår att det måste vara obeskrivligt tufft för dig och din familj, men försök glädjas åt den tiden ni har haft och gör det bästa av den tiden ni har kvar.
Tänker på er jätte mycket och förstår verkligen hur tufft ni måste ha det. Helt ofattbart! Men va starka, håll ut och ha tålamod.. Va rädda om varandra och försök tänk så positivt det går även om det känns svårt! Trots den elaka, fruktansvärda och hemska sjukdomen så har ni många fina minnen tillsammans och du, Anton och Aldin har en framtid med mamma Christina som ni måste ta väl hand om. ❤
Du skriver så bra Elina och varenda ord går rakt in i hjärtat.. ❤
Kärlek till er från mig!!
Ingrid Johansson
05 Aug 2013 22:12
Lider med Er alla och tänker mej in i hur det skulle vara om det drabbade min familj!
Ni har ju verkligen ställt upp för Er pappa så det ska ni ju aldrig ha dåligt samvete för.
Men ni måste tänka lite på Er
själva också så.inte ni blir sjuka
Kommentera