Jag tänker ofta på hur jag påverkas som människa efter en sådan tragisk händelse i livet som vi faktiskt går igenom. Hur jag ibland känner att jag bryts ner eller faktiskt byggs upp. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det allra största som jag har fått med mig av denna händelse hittills, och resan är ändå inte slut ännu. Det är synen på mitt liv. Jag har ändrat syn och tankesätt något så fruktansvärt på saker som händer.
Jag är frisk och kry. Jag tränar för att göra min kropp starkare och minska smärtan jag har i nacken pga. oro. Jag har en fantastisk Mamma, som jag ofta träffar och ringer till. Vi har en relation tillsammans som jag aldrig i hela världen skulle vilja byta ut. Jag har två bröder som alltid finns vid min sida, stöttar mig och ger mig trygghet genom att bara finnas till så att jag inte känner mig så ensam i denna resa. Jag är förlovad med min sambo som varje dag orkar med mig, som lyssnar, stöttar och kramar mig när jag som minst förjärnar det. Vi bor tillsammans i ett fint hus tillsammans med vår hund. Vi gör många roliga saker ihop och det finns så stark kärlek emellan oss. Jag har ett jobb och skola att gå till som utvecklar mig och gör att jag känner mig betydelsefull och behövd. Jag har många fina kompisar. Jag är så tacksam för att detta som jag har, men det här är jag rik och det hade aldrig alla pengar i hela världen kunnat ge mig.
Det är en stor prövning när sånt här händer i livet, vilka ställer upp och vilka gör det inte? Vilka är vänner och vilka är äkta vänner? Det har vi i familjen verkligen fått svar på. Dom som står högt upp på vår lista skulle vi aldrig sätta där för några år sedan. För dom man minst anar, det är dom som bara finns och visar sin omtanke. Det är dom som kommer och stör. Ja, det låter konstigt. Men att komma hem till oss och ”störa”, att bara fråga vad vi gör eller bara slänga sig i soffan, det är de som är guld värt.
Jag vet att det är många som läser och som säkert tänker på oss väldigt mycket. Men jag tror, eller jag vet, för jag gör likadant. Att jag tänker, min tanke är inte så betydelsefull. Att man måste göra något speciellt eller stort för att avlasta, ge energi och hjälpa. Men det är tvärtom. En vän till vår familj är fotspecialist och en dag kom det ett brev på posten. Det stod en fin lapp i kuvertet och fyra presentkort till en varsin fotbehandling. Detta mina vänner, det är vardagshjältar, det är fina människor som först och främst tänker på oss och som också gör något, något som man känner att man kan ge, utan att vika ut och in på sin själv. Detta, som hon kanske tycker att det är ganska enkelt är guld värt för oss. Verkligen guld värt! Sådana människor, med den styrkan och medkänsla knuffar oss i ryggen och gör att vi orkar lite till.
Kommentera