Sen sjukdomen hos pappa blev mer känt för oss och när vi förstod på riktigt att det var något, alltså innan vi fick hans diagnos så har jag känt mig mer och mer försvunnen. Många dagar har jag kunnat känna mig deprimerad och nere vilket jag sällan varit förr. Många gånger på jobbet så ville jag bara hem, jag ville sova länge för att jag ville sova bort dagarna för att slippa tänka så mycket och denna tid blev väldigt jobbig på jobbet för jag var oengagerad, trött och nere. Dagarna var tunga, väldigt tunga, självklart var detta från dag till dag men väldigt ofta. När jag sen förlorade mitt jobb där jag var innan (samma dag som pappa blev sjukskriven) så tyckte jag ändå att det var skönt. Jag kände att jag behövde min tid att få vara själv lite, vila ut mig och bara tänka tänka tänka. Min arbetslösa tid känner jag nu var viktig för den har fått mig att uppskatta ett jobb så mycket mer och få komma ut bland bra arbetskamrater.

Jag har känt mig vilsen sen lite mer än ett år tillbaka. Känt mig ångestfull, fast jag kanske inte ens har gjort något som borde ge mig ångest men ångesten sitter där och jag blir inte av med den… Jag visar sällan att man känner sig nere eller ledsen. Jag försöker i alla fall för jag vill vara glad och ge glädje till andra och känna mig uppskattat av alla människor som finns runt mig. Men det har på senare tid blivit svårare för mig, för mycket tankar cirkulerar och mestadels är nog inbillningar och alla andra säger det med. Jag tror ofta att jag inte är omtyckt längre och att många är sura på mig men det är ju inte så och jag får inte in det i min lilla förvirrade skalle… Jag är så rädd att bli ensam kvar.

Jag kan känna och känner mig väldigt vilsen ibland, det känns som att jag dalat bort och inte riktigt hittar mig själv längre. Min förvirring har gjort mycket jobbiga saker mot mig, eller ja, jag har gjort jobbiga saker mot mig själv som ibland tar all energi ur mig…
Jag totalt älskar mitt umgänge och utan dom vet jag inte vad jag hade gjort, vi har så otroligt roligt ihop alltid och jag trivs att vara med dom, kanske lite för bra ibland. Vi har som sagt alltid roligt ihop och vi gör alltid saker tillsammans. Vi är ute en hel del, vilket är kul. Man kommer ut, man träffar jätte mycket människor, både nya som gamla och det skapar minnen.

Men alla minnen som skapas med alkoholen i kroppen är inte lika roliga tyvärr…
När man är nykter så finns alla tankar där och allt jobbigt sitter i kroppen och huvudet, när sen alkoholen kommer in i bilden så försvinner allt sånt. Det har gjort att man många gånger (väldigt många) har druckit för mycket och därmed gjort otroligt dumma beslut som sen gör vardagen ännu jobbigare. Alla dessa korkade beslut som man gjort har gjort allting så mycket jobbigare i livet. För det förstörde inte bara mig, det förstörde förhållande, det förstörde humöret, glädjen och som sagt hela vardagen och det är så många gånger jag bara viljat spola tillbaka tiden för att sedan bara slå mig själv så jävla hårt och säga till mig att skärpa mig. Men ändå gång på gång så har jag lyckats göra fel och jag har så svårt att förstå varför. Man vill skylla på alkoholen och man gör ju tyvärr det, men det finns bara en jag kan skylla allt på och det är mig själv, för med eller utan alkohol så ska man inte göra som jag många gånger gjort som tagit dåliga beslut och skrika och ta ut ilska på en människa som alltid viljat mig väl, som alltid försökt hjälpa mig och finnas för mig. Jag bara har skitit ut allting gång på gång på gång. Jag förstår inte… Jag förstår inte varför och hur jag kunnat försvinna så i mig själv. Jag är ju jag men ändå har jag tappat en stor del av mig själv, allt jag vill är att hitta den delen igen och ställa mig på båda mina ben igen men ännu kan jag känna att jag inte lyckats.

Festandet släpper bekymren för en kväll, men det skapar så många nya dagen efter. När jag skriver nu så låter jag som en som har problem med alkoholen och jag har fått höra många gånger att jag dricker för mycket. Jag tycker inte det själv, jag och mina vänner har ju roligt ihop känner ju jag men man kanske ska tänka efter och det är kanske inte så extremt kul alltid med tanke på att det gjort att man många gånger mår så mycket sämre än vad man hade behövt. Men pappas sjukdom har satt sina spår på mig, livet var toppen innan hans sjukdom, det är självklart bra nu med. Men det kommer aldrig bli som innan, kanske en vacker dag, men jag tror att det dröjer länge till.

Det finns nog saker jag skriver här som aldrig någon trott, som aldrig någon förstått att man faktiskt inte mår så bra alltid, att man inte är speciellt stolt över många saker man gjort. Jag visar som sagt oftast glädje och väldigt sällan att det finns saker som är jobbiga och saker som tynger ner mig men jag kände nu att jag behövde skriva av mig och öppna mig lite. För jag har väldigt svårt att prata om både mig själv och om min pappas sjukdom. Det är så svårt att prata om hans sjukdom för det finns inte så mycket man kan säga mer än att berätta hur läget ligger till och när jag pratar om det så känns det lite som att de låter ”det är väl ingen big deal?”. Men tro mig, det tär otroligt mycket på en, det finns så mycket ilska där inuti en och bäst är kanske att prata om det men allt jag gör är att hålla det inom mig och på så sätt ”plåga” mig själv mer och mer genom att bara hålla det där inne som om allt är en dans på rosor. Fast samtidigt så vill man inte alltid prata om det, för det är jobbigt och det är svårt att få ut orden.

Jag hoppas att jag och min familj kan ta oss igenom detta utan att själv bli helt förstörda, och jag vet att vi kommer lyckas. Vi genomgår en otroligt jobbig tid tillsammans nu men allt kommer någon dag bli bättre. Jag hoppas att allt illa man gjort kan ordna upp sig och att jag kan hitta tillbaka till mig själv och ta tag i de saker jag inte är stolt över att ha gjort
Det kommer en dag då vi kan andas ut och släppa taget lite mer, det kommer dröja men det kommer. Fram tills dess är det bara att bita ihop och använda sig av sina allra sista krafter
//Lillebrodern

1 kommentarer

Anonym

14 Jul 2013 17:46

Kram till er alla, ni är fantastiska.!
Men kan ni inte få någon form av avlastning?

Svar: Jo, avlastning finns. Jag ska skriva ett inlägg och förklara hur vår situation ser ut fär tillfället :)
Elina Krook

Kommentera

Publiceras ej