Jag funderar ofta på vad som hade hänt om vi i familjen bara hade lagt av med att bry oss, sluta försöka förstå eller tycka synd om Pappa. Vi beter oss precis så som vi gör mot vilken annan som helst. Vi lägger ner allt med försäkringskassan, LSS, banken, transportstyrelsen, facket, Nymölla, minnesmottagningen. Vi bara skiter i allt. Hur skulle allt då bli? Skulle vi fått det sämre? För hur vi än gör och allt vi dagligen plågas igenom blir ju ändå bara sämre, hur mycket vi än försöker.
Många människor har försvunnit ut ur våra liv, men framförallt Pappas. Pappas kompisar bara försvinner. Troligtvis orkar dom varken se honom, träffa honom eller så vet dom inte hur dom ska bemöta. Istället så försvinner man. Vilket jag förstår! Det är lätt att fly från det svåra för att det kan kännas lite bättre för just stunden.
Så hade jag också velat göra, men jag har inget annat val. Jag måste träffa honom, jag måste förstå, jag måste lära mig att bemöta, jag måste ta hand om, jag måste fixa, dona, stressa och utföra det som Pappa vill. Jag måste finnas till hands.
Vi i familjen är helt slutkörda och avlastning står högst upp på vår önskelista. Jag har ingen ork till jobb och måste vila på dagarna för att orka en hel dag. Jag väljer affärer att åka och handla för att slippa träffa folk. Ser jag någon jag känner väljer jag ofta en annan väg för att slippa prata.
Vi vänder ut och in på oss själva. Vi är på möten, ringer samtal, utför, fixar och gör verkligen allt vi kan. Vi vrider och vänder, diskuterar med varandra om saker för vad som är bäst. Tänk dig att du verkligen gör allt för någon. Som inte är det minsta lilla tacksam. Någon som tycker att du pratar stunt eller påhitt. Du gör allt men får bara skit tillbaka och du vet att hur du än försöker och kämpar så vet du var det slutar. Graven.
3 kommentarer
ingamaj NOGERSUND
27 Jun 2013 19:38
SÅ BRA DU SKRIVER O BESKRIVER ER SITUATION KÄNNER ER SEN FÖRR NÄR DIN PAPPA HADE UTSTÄLLNING PÅ VÅR HAMNFEST I NOGERSUND O HADE ÄVEN EN SPRINGER SPANIEL FRÅN PIA NÄSUM TROR DOM VAR SYSKON??STOR KRAM FRÅN OSS I NOGERSUND
Amanda bj
28 Jun 2013 00:11
du är en sån stark människa. jag är inne här varje dag och läser. jag vet inte varför, men för att på något sätt försöka att förstå hur svårt livet faktiskt kan vara. att man ska vara tacksam för det man faktiskt har och kanske låta bli att kalla mamma för "idiot" de gånger man tycker att hon förtjänar det. för som du säger, allt kan förändras så snabbt. Jag tycker att du är stark Elina! Jag är så imponerad av dig som människa! En stor kram till dig...
Annica
04 Jul 2013 09:52
Så väl jag känner igen hur du och familjen har det. Jag är så ledsen för er skull för jag vet hur tufft detta är. Ingen förstår hur svårt det är förutom de som lever mitt i det. Att älska en person så mycket och sedan se personen försvinna bit för bit. Jag minns förtvivlan hos syskonen här när de förstod att det inte fanns en mirakeltablett som skulle göra systern frisk.Att se en helt frisk person försvinna från vår gemensamma värld och gå in i en helt annan värld där vi aldrig kan följa med fullt ut, är en resa till helvetet. Trots detta finns kärleken kvar och viljan att finnas där för hela familjen. Jag fick ett råd en gång som gjorde att jag först hatade den personen "Du måste släppa taget när det är dags". Nu förstår jag vad hon menade och högaktar henne för att hon öppnade mina ögon. I detta är inte ensam starkast, inte heller familjen orkar bära hur mycket som helst. Jag tror inte heller att familjen ensam kan fylla alla de behov som trots allt din pappa har. Ni behöver stöd och hjälp i form av avlastning för att själva orka. Vi vet! Utan kortis och de fantastiska ledsagare som vår dotter haft turen att få så hade vi inte längre varit en familj. Det är tufft men vi vet att det finns lite vila emellanåt. Kampen att få avlastning är värd jobbet! Avslutningsvis vill jag säga att du är en fantastisk människa! Du måste ta hand om sig själv, denna resa blir lång, och du ska orka hela vägen, var rädd om dig själv och ge dig själv egen tid! Kramar i massor
Kommentera