Ett vanligt symtom hos frontallobsdementa är aggresivitet. Pappa har aldrig varit det utan istället tvärtom - jätteglad! Men den senaste tiden har hans humör förändrats. Han är verkligen inte aggresiv, men blir lättare arg för saker och ting. Är det en orolig omgivning eller högljud så blir Pappa lätt arg eller behöver gå därifrån. Jag tror också att han kan bli arg när han själv märker att han inte riktigt följer med på vad man säger eller om man gör en sak snabbt så han inte riktigt förstår. Det är min uppfattning men det behöver verkligen inte vara så. Det gäller att hela tiden försöka hitta fingertoppskänslan, egentligen hade vi behövt hitta någon som är ännu mer än det då vi hela tiden går på nitar även om vi känner att vi har kontroll på omgivningen.
Det som just nu är allra jobbigast är kommunikationen. Ställer jag en fråga till Pappa så svarar han, men ger ett väldigt konstigt påstående som inte är svaret på frågan. Igår ringde jag till Pappa för att fråga om mamma är hemma, då får jag svaret "Nej, hon är där" Då får jag direkt tänka.. Han svarade nej, men sa att hon är där. Är hon på toaletten, är hon och handlar eller står hon bredvid. För då är man ju där. Var hon än är så är hon ju där. Då frågar jag Pappa igen, är mamma hemma. Då svarar han argt, NEJ!
Då får jag bara säga ok och fortfarande inte veta om hon är hemma eller inte. Just då känns det helt onödigt. Varför ringde jag ens till Pappa för att fråga? Ytterliggare ett bevis på hur sjuk han verkligen är.
En situation för ett tag sen var när mamma skulle köra till jobbet. Då har hon förberett mat till Pappa för att han ska äta något och säger "Det finns lasagne i micron". Det är jättesvårt och veta om Pappa har lyssnat eller om han har förstått. En liten stund senare säger mamma igen samma sak. Pappa blir arg, slänger näven i bordet och tittar med svarta ögon på mamma och säger "du har sagt det". Precis då, då vill man bara skrika så jävla högt tillbaka och säga - DU DÅ! Du upprepar saker hela tiden och säger samma saker hela jävla tiden!
Samtidigt som man bara vill säga det så får man svälja och försöka förstå sig på hans sjukdom.
Pappa fastnar i några meningar som han alltid säger, till alla han träffar. En period sa han alltid "dragkrok på den". Då menar Pappa att bilen han ser har dragkrok. Såfort han ser en bil med dragkrok så säger han det. Han går tom in till folk som har en bil på uppfaten med dragkrok på och frågar om dom säljer den. Just nu säger han alltid "nu har bönnerna mycket göra" Ja, visst har dom det. Men det hör vi två hundra gånger om dagen.
När jag träffar Pappa så vet jag exakt vilka meningar han kommer att säga. Det är som att ha dom nedskriva och läsa av pappret när han säger något. Pappa säger exakt samma sak och jag svarar exakt samma sak. Ibland känner jag mig så hjärntvättad. Jag önskar att jag kunde förstå sjukdomen. Men det är omöjligt, helt omöjligt att förstå sig på denna skumma sjukdomen.
Kommentera