I tisdags var jag och mamma på Fogdaröd tillsammans med områdeschef och personal på fyrklövern för att göra en genomförandeplan. En genomförandeplan är en plan som beskriver hur en beslutad insats praktiskt ska genomföras och vilken målsättning det finns för hjälpen och stödet. Utifrån planen kan också Sölvesborgs kommun se vilket behov som finns och vad som har förändrats för att så småningom flytta Pappa till ett boende i hemkommunen. Liksom det är oerhört dyrt för kommunen att Pappa bor på annan ort som kräver en stor summa pengar. Hur ofta vår genomförandeplan bör följas upp och hur långt vårt beslut är fattat vet jag faktiskt inte. Länge förhoppningsvis.

Jag är medveten om att en genomförandeplan är oerhört viktig. Viktig för de personal som jobbar kring pappa och de handläggare som beslutar stödinsatser. Jag har erfarenhet kring att vara den personalen som skriver genomförandeplanen utifrån ett professionellt sätt. Men att sedan vara anhörig gör att genomförandeplanen ses från ett annat perspektiv. Det kom fråga efter fråga. Vad behöver Pappa för stöd vid duschning? Vad behöver Pappa för hjälp kring matsituationer? Vilken säkerhet gäller? Vilka mål finns?

När dessa frågor kommer blir jag allmänt förtvivlad. Pappa behöver ingen hjälp vid duschning. Han klarar av att både äta och laga mat själv. Säkerhet? Vadå? Pappa är ju som vilken människa som helst. Inte behöver man diskutera någon säkerhet då. Mål? Vadå mål? Jag har ju under hela min uppväxt sett Pappa äta, duka fram och undan. Han har lagat mat. Han har lagat mat till mig när inte jag kunde det. Plötsligt förändras allt förnekande kring sjukdomen. Mål? Finns det något mål att uppnå när Pappas sjukdom bryter ner honom. Steg. För. Steg.

Jag vet så uppenbart vad som kommer att hända med Pappa, inom kort. Även att jag så tydligt vet så är det något som aldrig lämnar mig. Det är hoppet. Kanske. Kanske en dag kommer han. Kanske en dag. Lite senare. Då kommer Pappa.

1 kommentarer

En främling

15 Feb 2014 19:02

Känner så innerligt med dig Elina och förstår. Hoppet ja...man slutar aldrig hoppas trots allt..Kramar och många tankar från mig till er ♥

Kommentera

Publiceras ej