Jag har under en lång tid haft en stor respekt kring Pappa. Tidigare i sjukdomsförloppet visade Pappa aldrig tendenser på vredesutbrott utan var då väldigt snäll och skrattade mest. Tiden gick och längre fram i sjukdomsförloppet började Pappa få väldiga vredesutbrott. I efterhand kunde jag kanske se ett samband varför han blev arg eller upprörd. Men aldrig innan.
Jag har varit med i situationer där Pappa har slagit, hotat och slängt saker. Han visade mer och mer vilken sjukdomen har förvandlat honom till. Mot slutet var jag rädd för Pappa. Livrädd. Jag sa helst ingenting för att vara helt säker. Jag drog mig undan i situationer där jag var honom nära. Även att han är hur snäll som helst så visste jag aldrig om jag ska få en kram eller ett slag. Liksom när Pappa sätter till sin kraft står jag där som en näbbmus och skakar. Jag kommer en tid framöver fortfarande vara rädd för honom. Jag kommer alltid gå med ryggen fri samt vrida och vända på allt som någonsin kommer kunna bli ett hot mot mig.
Mitt i detta måste jag försöka tänka att det är hans sjukdom som har förändrat honom. Även att jag ser att det är Pappa som gör dessa fruktansvärda handlingar så är det ju hans sjukdom. Inte han. Jag försöker verkligen att tänka på det och kanske bilda mig en liten gnutta förståelse.
Kommentera