Idag läste jag en artikel skriven av Britt Peruzzi, där skrev hon om omänskliga insatser som krävs av anhöriga vid en demenssjukdom. Sjukdomen – som också kallas De anhörigas sjukdom – präglar vardagen i många, många år. Först knappt märkbart, sedan sakta gnagande sig fast för att till slut helt ha greppet kring personen. Ordet vanmakt lyser så starkt.
Av en anhörig krävs omänskliga insatser: Kunskap. Tålamod. Kärlek. Tid. Styrka. Och insikten att det är människan som är och förblir huvudpersonen. Aldrig sjukdomen.
Fokus i dessa valtider borde vara på detta samhälles största sociala utmaning – en humanare demensvård som bättre ser individen. Demensen kommer aldrig att få totalgreppet kring personen. Ända till slutet finns det friska hjärnceller kvar. Det är korta stunder av total klarhet och närvaro som vi anhöriga har kvar att minnas när ögonen har slutits.
Några hela pärlor finns det i det annars väldigt trasiga halsbandet.
1 kommentarer
Fnulan
18 Feb 2014 19:02
Fantastiska du... jag följer dig! Och efter idag kommer många fler att göra det eftersom du är min inspiratör.
Jag är imponerad av din styrka.
Kommentera