vifemtillsammans.blogg.se

En sak jag tydligt kommer ihåg några dagar efter Pappa hade fått sin diagnos, det var vad mamma sa ”Vi måste göra detta tillsammans. Jag orkar inte själv”. Jag kommer ihåg att jag tog åt mig av orden hon sa. Men inte mer än så. Vad innebar det att ha en Pappa som nyligen fått diagnosen frontallobsdemens? Vad kommer att hända? Hur kommer Pappa att bli? Hur kommer vi att bli? Vi visste verkligen ingenting om hur framtiden skulle bli och forma sig.

Nu, 1½ år senare kan jag titta tillbaka. Jag kommer tydligt ihåg mina frågetecken. Allt har jag svar på idag. En sak har jag verkligen svar på. Det är allt vi har gjort. Vi har verkligen gjort detta tillsammans. Vi har försökt hjälpa varandra med allt det jobbiga om hur det är att vara anhörig samtidigt som Pappa har kretsat runt omkring oss varje dag. Varje vecka. Varje månad. Jag kommer ihåg några gånger mamma har skrikit på mig och varit så arg och ledsen. Efter att hon har vräkt ur sig vänder hon tvärt. Det var inte mig hon var arg på. Det är inte mitt fel. Vilken förmåga att vara medveten om hur en människa reagerar vid kris.

Sedan Pappa blev sjuk har vi verkligen gjort allt vi har kunnat. Vi har kört till Hässleholm för att hälsa på Antons jobb när vi ändå skulle till Vinslöv. Så onödigt egentligen, men så roligt vi har haft det. Som frisk familj hade man tänkt på pengarna och sagt, det är dubbelt så långt till Hässleholm och det är onödigt att köra dit. Anton slutar om en timme så vi ses ändå då. Vi har haft fester. Så det heter duga. Vi har druckit oss fulla. Vi har haft så roligt. Vi har varit i Kristianstad och shoppat för att smälla några timmar som är jobbiga att tillbringa hemma. Vi har tillbringat dagar på IKEA, EKO och alla andra möjliga shoppingställe. Jag kommer tydligt ihåg en gång jag, mamma och Pappa skulle till Gekås i Ullared. Pappa var exalterad över att han kanske skulle träffa Ola-Conny och Morgan. Pappa sitter i framsätet och jag kör. Exakt hela resan upp mot Ullared tittar Pappa på mig och säger ”Ola-Conny och Morgan”. Jag höll verkligen på att bli knäpp i huvudet under bilfärden. Senare på dagen ser vi dom, OLA-CONNY OCH MORGAN. På fotot står Pappa i mitten med Ola-Conny på ena sidan och Morgan på andra. Pappas leende är långt bakom öronen och hans armar hänger helt exalterat över dessa två härliga gubbar.

Dessa två år som har gått har verkligen kostat oss. Det har kostat oss pengar. Men, vad betyder pengar? Är det status? Eller till vilken betydelse? Jag kan verkligen inte förstå en betydelse för varför pengar ska läggas på hög. Tänk vilken fantastisk tid Pappa har fått hemma med sin sjukdom. Pappa har skrattat och varit glad. Han har städat. Han har druckit sprit. Han har ätit många Pizzor och annan god mat. Han har pratat sönder oss. Han har fixat, donat och städat. Det finns verkligen ingenting jag någonsin kommer att ångra kring Pappa. Jag har gjort allt jag bara kan och som står i min makt. Jag har verkligen gjort allt. Det har resten i min familj också. Tänk vad fantastiskt att titta tillbaka på något så fruktansvärt ur ett positivt perspektiv och en stor kris i livet samtidigt som vi vet att VI har gjort allt. Verkligen allt vi någonsin har kunnat och orkat. Jag saknar ord för det. Vi är så fantastiska och så jävla bra!