Vi, jag och mina syskon har sedan en tid tillbaka varit på anhörigträffar här i kommunen. Barnen vi mött på har varit i precis samma situation som oss, en pappa med diagnosen frontallobsdemens. Vi har diskuteras, analyserat och spekulerat kring våra så lika men ändå olika liv. En stor trygghet, liksom bara att vi har varandra. Idag tänder jag ett ljus för familjen. Barnen. Frontallobsdemens. Och demensforskningen.
Ett besked så väntat, men ändå oväntat. Familjen ska nu försöka ta sig tillbaka liksom en helt annan väg, där dem ska lära känna sig själva och försöka fånga tryggheten efter att ha mist sin pappa och make.
Vila i frid. Vila i ro. Utan sjukdom. Utan frontallobsdemens och föralltid vara frisk.
3 kommentarer
Magda
21 Jul 2014 21:36
Så fint skrivet Elina, tack! Kram
Maria
30 Jul 2014 09:19
Det finns alltid hopp, kan rekommendera att du läser om Nita Scoggan, läste om dig i dagens BLT.
Laila Johansson
30 Jul 2014 09:29
Hej Elina !
Jag har hört från din mormor(min väninna) om din o din familjs situation och då jag läser BLT idag förstår jag hur starka ni, hela familjen måste va starka och att du är riktigt stark själv. Mina tankar följer Er , vad mer kan man göra som utomstående. Kram Laila
Kommentera