Det är många gånger jag upplever frågor om hur jag mår, men förväntar sig inte att få svaret ”Jag kämpar på” eller ”Inte så bra”. Liksom ordet ”Bra” förväntas att sägas. I alla lägen.  Alla säger det och har alltid gjort. Även att det inte är sanning. Det var en gång en mamma, vars dotter är sjuk, sa till mig att hon var oerhört trött på frågan hur hon mår. Hon uttryckte sig att hon kände att den som en gång till frågar hur hon mår nitar hon. Likaså är det många gånger jag upplever att det finns många människor som tycker synd om oss. Tycker synd om för att vi har det kämpigt. Att vi har råkat ut för att bli anhöriga till en familjemedlem med en obotlig sjukdom.

 En sak som gör mig upprörd är när relationen till Pappa jämförs, vilken relation som har det värre än den andre. Vissa menar att mamma har den värsta, som har mist sin livskamrat och man. Då vi barn har våra pojk- och flickvänner. Liksom vi har ett liv utöver Pappa. Men har inte mamma det? Har inte hon oss? Sina tre barn. Mamma har mer än dubbelt så lång livserfarenhet än oss tre barn vilket gör att situationen kan tas på ett annat sätt. En del menar att det är vi som barn som har det kämpigaste, genom att mista en förälder och den biologiska delen som ärftlighet.

Jag tar inte ställning till vilken det är mest synd om då det absolut inte går att jämföra. För det är inte synd om oss. Det är inte det minsta synd om oss. Om vi tittar oss runt omkring och på riktigt slår upp ögonen. Finns det någon som inte har något i sin ryggsäck? Finns det någon vars ryggsäck är tom? Nej, tror inte det. Alla har vi vårt. Alla har vi olika bekymmer, sorger, saknad eller bara en fis på tvären. Vi ser alla på saker olika och olika jobbiga. Skillnaden jag tror är när jag upplever folk som tycker synd om oss är hur ryggsäcken upplevs. En fis på tvären kan för vissa kännas tyngre att bära på än att ha en anhöriga som är obotligt sjuk. Med detta menar jag inte att vi tar Pappas sjukdom med en klackspark. Tvärtom. Vi har nu lärt oss att vår ryggsäck är tung. Längs vandringen finns det hjälpsamma människor eller redskap som bär den till oss. En sträcka i alla fall. Ibland känns den extra tung då vi är trötta. Ibland känns den till och med ganska enkel då vi längs vägen byggt muskler och vant oss över att alltid bära denna vikt. Dessa tusen, miljoner kilo.

5 kommentarer

Sara m

19 Mar 2014 15:15

Du är Underbar Elina !

Ida

19 Mar 2014 15:59

Vad fint skrivet Elina och så sant. Kram

En främling

19 Mar 2014 17:39

Så sant, så sant det du skriver Elina, som alltid!
Kram

Broder Tuck

19 Mar 2014 19:19

Klockren och mycket klok analys!

Anonym

28 Mar 2014 12:23

Hittade din blogg av en ren slump... men så himla fint du skriver, var ett tag sen jag blev så rörd. väldigt intressanta tankar du skriver om. tänker på dig och din familj.

Kommentera

Publiceras ej