vifemtillsammans.blogg.se

Jag har sedan en tid tillbaka känt att jag varit i behov av samtalsstöd. Tidigare fick vår familj bra stöd ifrån minnesmottagningen i Karlskrona, men när diagnosen fastställdes på Pappa skrevs han mer eller mindre ut därifrån. Jag förstår att Pappa inte har något behov av att mera stå kvar under minnesmottagningen då behandling eller rehab inte är akutellt, men sen finns det ju människor runt om Pappa, vi som ska överleva. Vi blir lämnade och endast hänvisade till öppenvården. Till ett nytt ställe att finna stöd, ett ställe som inte alls har kunskap kring Pappas sjukdom. 

 

Jag ringde vårdcentralen för ett par veckor sedan. Kvinnan i växeln menade att den tidigare psykoterapeuten sagt upp sig och att hon inte visste om de rekryterat en ny. Jag har valt att inte ingå på den lokala psykavdelningen då jag jobbar och jobbat med många klienter som dagligen vistas där. Därför ansåg jag det som mindre lämpligt. Kvinnan skulle ta reda på mer information och ringa tillbaka. Det gick några veckor och jag ringde dit igen, mest för att påminna om att jag faktiskt vill ha hjälp, den hjälp jag har rätt till. Jag fick då prata med samma kvinna som fortfarande inte visste. Hon bad mig ringa chefen över vårdcentralen, vilket jag gjorde. Till svar fick jag att en ny personal rekryterats men kan som tidigast börja första januari, det kommer därför att vara ett glapp nu oktober, november och december. Jag bad då om att få gå till någon av vårdcentralerna i grannkommunerna, men det kunde de inte stå till tjänst med. Jag ifrågasatte vad de gör med resterande patienter som också är i behov av samtalsstöd, till svar fick jag att de väntar till januari eller går till en allmänläkare. Just då blev jag bara så upprörd. För det första ringer jag om hjälp och stöd i samtal för att jag behöver det nu. inte imorgon eller i januari. Utan nu. Tyvärr kan jag inte lägga locket på känslor och tankar för att sedan lägga av det i januari då det tydligen vore mer lämpligt. För det andra, en allmänläkare? Är det ett långsiktigt mål? Är det ett tryggt samtallstöd? Att veta att jag får gå till någon som egentligen utför det jobbet men gör det tillfälligt då det inte finns personal. Ska jag få tillit till en person för att inom två månader sedan byta? Jag vill ha en och samma människa, som kan följa mig och hjälpa mig. På sikt. Till sist hänvisar hon mig till ungdomsmottagningen, att tala med en barnmorska.

 

Sist men inte minst, ringer kvinnan i växeln tillbaka till mig, hon undrar vad jag fick för svar av chefen. Jag berättade då vad jag fått för svar och kände bara att det brister tydligt på en så viktig arbetsplats. Kvinnan i växeln hade inte en aning om att en person rekryterats. Istället är det jag, patienten, som ger information. 

 

Detta är verkligen inte okej. Inte någonstans.