I lördags, den 18 oktober är det två år sedan Pappa fick sin dödsdom, stämpel och diagnos. Två år. Det känns både som att tiden sprungit iväg samtidigt som den gått så sakta. Jag kommer så tydligt ihåg fredagen då jag och resten utav min familj satt på minnesenheten i Karlskrona, där vi informerade om diagnosen. Det känns precis som igår. Samtidigt försöker jag tänka på hur Pappa vid diagnostiseringen var, men det kommer jag knappt ihåg. Det känns som om han alltid varit så sjuk han är idag. Att jag inte minns honom som den han faktiskt är.
Det har hänt mycket under dessa år. Jag har gjort en fruktansvärd resa. Jag har krigat, slagits och brytit ihop. Jag har klarat mig, i alla fall haft huvudet ovanför vattenytan. Mer än så är det inte. Fy vad jag mår dåligt av att tänka tillbaka på min resa. En resa av sjukdom, ångest, depression och helt totalt svart. Aldrig någonsin vill jag vara med om det igen.
Även Pappa har gjort en fruktansvärd resa under dessa två åren. Han har försämrats så. Från att inte se sjuk ut till att numera inte klara av sin hygien längre. Tiden tickar, det gäller att följa med. Resan fortsätter oavsett om jag vill eller inte. Vilken jävla mardröm. Så arg, besviken och ledsen.
6 kommentarer
Camilla
21 Oct 2014 22:12
Kramar i massor!
carola
21 Oct 2014 23:36
Ja vilket helvete ni går i genom både som barn och fru till din pappa.Jag minns när min mormor blev dement ganska tidigt och vi turades om att ta hand om henne det var en tuff tid.Så för eran skull så är det nog skönt att din pappa är på ett boende anpassat för han, fast det känns kanske inte så nu.många styrke kramar till er Carola
Ingrid Johansson
22 Oct 2014 07:07
Som utomstående kan man inte förstå hur hemskt det måste vara att se sin pappa förändras så.
Man kan bara försöka sätta sej in i det.
För att riktigt förstå måste man nog själv upplevt det!
Många kramar Ingrid
Ingrid Johansson
22 Oct 2014 07:07
Som utomstående kan man inte förstå hur hemskt det måste vara att se sin pappa förändras så.
Man kan bara försöka sätta sej in i det.
För att riktigt förstå måste man nog själv upplevt det!
Många kramar Ingrid
pia o peter
23 Oct 2014 19:30
sänder styrkekramar till er .kram.
Theresa
24 Oct 2014 22:12
Jag förstår dig, det är så orättvist! Min pappa hade dock cancer, hjärntumör som gjorde honom personlighetsförändrad och som din pappa så kunde han på slutet inte sköta hygien eller gå på toaletten. Den 23/10 var det ett år sen min pappas tumör upptäcktes. Det är så jobbigt att inte kunna göra något!
Jag hoppas din pappa har fina människor omkring sig på boendet och att han får en fin sista tid i livet!
Kram Theresa
Kommentera