Nu, när jag står som dotter till en sjuk Pappa tänker jag ofta på val i livet som vi hela tiden utsätts för. Vi får och kommer under hela vårt liv komma till olika vägskäl när vi inte vet vilken väg vi ska gå, knappt vilket ben vi ska stå. Det kan bero på kunskaper och tidigare erfarenheter vi har i vår ryggsäck som påverkar vårt val.
Sedan Pappa blev sjuk har jag börjat tänka extra mycket på val som jag och min familj har gjort. Om vi hade kunnat gjort olika för att följden då skulle blivit olikt. Eller om det bara är ödet som har fått bestämma att Pappa fått en demensutveckling. Eftersom jag vet att det finns en risk att Pappas demessjukdom är ärftlig kommer jag att tänka extra mycket på mina val i mitt liv. Ska jag fortsätta jobba med det jag gör och vänta till jag också utvecklar en demenssjukdom eller ska jag fortsätta sikta mot stjärnorna?
Ibland kan jag känna att jag bara vill sluta med allt - skola, jobb, vardag och intressen. Hela livet känns skit och just då orkar jag inte en ända minut till. Men under hela mitt liv på fotbollsplanen och en underbar familj har jag alltid fått höra - det är okej att bryta ihop och komma igen. Jag ska fortsätta drömma. Jag ska fortsätta att kämpa. Jag ska göra det för Pappa! För jag vet, om Pappa hade varit frisk och förstått allting hade han varit så otroligt stolt över mig, så stolt över mina två brödrar och sist men inte minst, vår älskade Mamma. Vi kämpar igenom varje dag med en fruktansvärd kamp och oro kring Pappa. Pappa behöver oss och vi ska aldrig svika honom! Vi kämpar för att få en meningsfull vardag för oss och för Pappa. Det klarar vi fem tillsammans - Jag och min fantastiska familj! <3
