Vi kan nu lägga ett år bakom oss. Ett helt år av sjukdom, tårar, vrede och hat. Det är tid att se fram emot ett nytt år. Ett år som jag vet kommer innebära många svåra beslut. Men det kommer att bli bättre. Vi kommer aldrig att vinna över sjukdomen då den kommer ta Pappas liv hur vi än gör. När jag tittar tillbaka på året som gått och allt vi har gjort för Pappa, oss själva och hela situationen finns det ingen tvekan om hur vi stegvis håller på att besegra denna hemska resa. Jag vet att en dag, en dag kommer jag, mamma, Anton och Albin stå tillsammans. Vi kommer stå utan Pappa. Men Pappa kommer då ha det bra. Mycket bättre än vad han har nu. Vi kommer stå ihop och tänka tillbaka på denna resa upp mot högsta berget. Vi är då rika på erfarenheter och kärleken till varandra. Detta år kommer att bli bra. Bara man kämpar tillsammans. Och det gör vi.
Det finns mycket fin runt omkring oss, som hela tiden puttar oss i ryggen och som gör att det där samtalet rings eller beslutet känns lite enklare att fatta. Vi är evigt tacksamma att Pia och Peter, Tina Turner, Mormor, Christer och Livy, Micke Strid, Lasse, Kalle, Clas och Bitte har valt att följa oss på denna resa. Ni har självmant ställt upp för oss i ur och skur. Ni har visat oss hur en medmänniska är och hur små saker kan vara så betydelsefulla. Ikväll, på nyårsafton, vid tolvslaget. Ställ er ute och njut av raketerna. Men, glöm inte allt bredvid. Alla stora, klara och fina stjärnor som lyser så klara mitt i den svarta natten. Lägg blicken på en stjärna och klappa er på axeln. Ni är en sådan stjärna, Ni orkar dela denna resa med oss, Ni skrattar med oss, Ni gråter, men det bästa av allt – Det lyser om er. Precis som den starkaste stjärnan mitt uppe i himlen som man måste titta en gång extra för att se. Vi är evigt tacksamma.
