För några dagar sedan då jag var på gymmet och gick på promenadbandet fick jag en riktig fundering. Jag gick på bandet och tittade ut genom fönstret. Utanför är det något företag dit det kommer godståg. Just i stunden kom tåget. Och det hann köra.
Att vara anhörig till en demenssjuk person är som en tågresa.
Jag hoppar på tåget. Det är mitt ansvar att skaffa biljett och veta vilket tåg jag sitter i. Vi kan med det göra en jämförelse om att skaffa sig kunskap om sjukdomen. Det är på mitt ansvar kunskapen ligger.
Jag måste redan tidigt på resan hålla koll på var vi befinner oss och i vilken riktning. Under resans gång måste jag vara uppmärksam på var vi är. Konduktören brukar säga var vi är, dock med kort varsel. Ibland berättar han inte ens alls.
Resan går snabbt. Det är svårt att reflektera över var vi är då tåget går fort. Emellanåt funderar jag om vi snart kommer att passera en ort, hus eller sjö, eller om det kanske är gjort för ett tag sedan. Jag var då inte tillräckligt uppmärksam om vad som precis hände.
Emellanåt måste jag hoppa av tåget, ställa mig på perrongen och reflektera över vad som händer, precis just nu. Ibland stannar det ett tåg som jag kan hoppa på, ibland kör de enbart förbi. På perrongen kan jag bara stå en kort stund annars är det för många tåg som passerat. Jag måste hoppa på nästa tåg för att inte hamna så långt efter tåget jag hoppade av ifrån. Tiden kommer aldrig igen. Varken tåget som gick eller det som strax kommer väntar på mig. Det är jag som måste anpassa mig efter tågets tider, ankomst och avgång.
Tåget fortsätter att köra, längre och längre hemifrån och den trygghet som fanns. Numera har jag tappat lokalsinnet och vet inte längre var vi befinner oss. Det finns ingen chans att mitt i resan hoppa av, jag måste följa med och vänta på nästa stopp.
Tillslut går inte tåget längre, slutdestinationen är nådd. Alla passagerare måste hoppa av. Det är nu jag förstår att jag måste ta tågresan hem. Jag kan inte stå kvar på en plats där jag inte känner igen mig. Jag vet att hemresan kommer att bli jobbig. Jag kommer inte riktigt ihåg vilket tåg jag tidigare åkte med men jag kommer ihåg att tågresan tog lång tid.
Jag får även här sätta mig på ett tåg. Ett tåg som bara rullar, utan att jag har någon information över vart tåget går, hur lång resan tar och vad biljetten kostar. Jag hoppas att det var rätt tåg jag satte mig på. Det som kanske går hemåt. Eller åt ett annat håll. Numera är det en evig evighets väntan till jag tillslut kanske är hemma igen. Till trygghet, lycka och livet.
