Ytterligare ett år har passerat. Vi går nu in i år tre i sjukdomen. Tre år. Kommer så väl ihåg det som igår.
Det har varit ett kraftigt år. Ordet kraftigt beskrivs kanske konstigt men det har varit maximalt kraftigt. Kraftiga, stora beslut. Många kraftiga händelser i pappas sjukdom. Många kraftiga känslor. Jag tror att det mesta upplevs så kraftigt då vi alla nu är ganska sköra.
Året började med att vi beslutade att pappa skulle flytta. 20 januari flyttade han sen. En period med mycket oro. Vad det rätt beslut? Hur kommer detta att bli? Redan från dag ett på fyrklövern har vi känt en oerhörd trygghet. Beslutet har känts rätt och pappa har det bra där.
Det gick några månader innan vi gick träffa pappa. På hans födelsedag den 28 mars åkte vi för att fira honom. Det var ett jobbigt möte. Pappa var orolig, upprörd. Han ville med oss hem. Samtidigt en chock för oss, att se honom försämrats så. Det var riktigt tungt.
Pappa har nu och en tid tillbaka varit orolig, hotat och haft vredesutbrott. Hans flöde i hjärnan är så dåligt att det nu inte längre finns någon medicin som hjälper honom mot oron.
Det där året har nu gått. Det jobbigaste året i pappas sjukdomstid. Ett nytt år är snart kommen, även att jag just nu mestadels ser svart klarar jag ändå av att i alla fall titta uppåt. Någonstans där framme ser jag en ljuspunkt. Jag hoppas finns ro under detta året. Jag önskar även pappa ro och harmoni i sig själv, trots sin sjukdom.
Jag ska fortsätta kämpa, detta kommer att bli bra. Jag är trots allt tacksam över dessa erfarenheter även att det är min mardröm. Just nu önskar jag bara att jag och pappa ska kunna mötas, utan att säga något. Att det ska finnas en känsla av ro. Att jag ska kunna sitta jämte honom och bara titta på honom.
