Livet är så orättvist..
Vem har rätten att bestämma vilka som ska leva? Vilken har rätt till ett liv och vilka har det inte? Vem har rätten att bestämma vilken som drabbas utav en obotlig sjukdom? Min Pappa, en make, ett syskon eller en jobbarkompis. Vår familjs allt. Hur kan detta bara vara sant att vissa drabbas av denna fruktansvärda sjukdom?
Idag har jag plockat fram de minnen jag har kvar av tiden innan sjukdomen. Plötsligt kommer allt över mig. Ångest sätter verkligen sina spår. Vem hade Pappa varit idag? Jag är ledsen någon minut eller timme. Klumpen i magen sitter kvar i några dagar. Det finns in
te tid att lägga sig ner för att gråta över livet. Liksom att sörja över att mitt liv tog en vändning. Jag och mina anhöriga måste vara klar i kropp och knopp för att orka kämpa vidare för Pappa.
Ingen är ensam om denna fruktansvärda kamp mot demens.
