vifemtillsammans.blogg.se

Jag har fått en förfrågan om just varför vi ännu inte har fått träffa Pappa. Just ordet fått kanske jag inte ska använda då vi absolut får träffa honom. Däremot är det inte så lämpligt. Pappa flyttade till ett ställe som han inte känner igen. På stället är det människor han inte känner och till ett ställe i Sverige där inte vet vart det ligger. Pappa förlorade all sin trygghet som finns i hemmiljön och de rutiner som är viktiga för honom. Att hitta nya rutiner, att bo in sig och känna sig trygg i en miljö är en process som tar tid. Ännu mer viktig för en person med en skadad frontallob.

Vi trodde att vi skulle kunna komma och hälsa på efter några veckor, då det ”brukar” ta det innan de tidigare boendena bott in sig. Med för Pappa har det tagit längre tid. Såklart är det fritt fram till oss att komma till Pappa nu, om vi vill. Det vi tänker kring situationen är att vi vill komma den tid då Pappa känner sig någorlunda trygg på fyrklövern så att vårt första möte blir så bra som möjligt. Annars finns det risk att Pappa sitter fastklistrad på oss då det är omöjligt för oss att på något sätt ta oss därifrån och vår första träff blir allt annat än rolig.

Vi är fullt medveta om att den första träffen egentligen kommer bli allt annat än rolig. Pappa flyttade då livet i hans hemmiljön blev allt mer påfrestand och stressad. Han kunde inte finna någon som helst ro. Därför är jag medveten om att Pappa aldrig kommer att finna ro på fyrklövern heller, även att han har det bra där. Nu är det jag som ska överleva. Jag ska inte dö över att ta slut på mig som anhörig. Men liksom hur vänjer sig mitt öga att se min Pappa som är 52 år och bor på ett boende? Hur vänjer jag mig vid att se honom sjuk? Hur vänjer jag mig att bemöta Pappa då vi inte vet hur hans sjukdomen försämras och vad som i framtiden kommer att ske?

Jag hoppas verkligen att jag kommer att träffa honom på hans födelsedag. Det är ju snart. Då har jag inte träffat Pappa på tio veckor. Över två månader.