Jag har många gånger undrat och tänkt, varför är det just jag som är anhörig till en förälder med frontallobsdemens. Ordet varför har cirkulerat och cirkulerat, runt, runt. Jag liksom söker svar ifrån något jag vet att jag aldrig kommer att få.

Men idag känner jag, varför just jag? Ja.. Varför inte?

 

 

2 kommentarer

ingamaj NOGERSUND

18 May 2014 07:53

VAR TACKSAM ATT NI ÄR SÅ STARKA O FÖRNUFTIGA!!!!!!O EN FÖREBILD TILL OSS ANDRA SOM INTE ÄR I ER SITUATION.
VI VET ALDRIG VAD LIVET HAR I BEREDSKAP
VIOLA RENVALLS DIKT" EN GÅNG ÄR SISTA GÅNGEN
" SÄGER ALLT KRAM

Stina

19 May 2014 22:30

Efter år av förtvivlan har jag börjat tänka så här istället: Det finns alltid en mening med vad som händer och sker. Kanske just vi har blivit utvalda att tala om demens, eller är det kanske så att vi behövde en tankeställare för att inse att man måste ta vara på den tid man har tillsammans med någon?
Kanske inte lätt att tänka när allt känns som svårast, men det hjälper.
Själv har jag förstått att pengar, jobb, stress etc inte är så viktigt och att jag hellre fokuserar på de nära och kära som fortfarande finns i livet.
Du gör ett jättebra jobb som berättar om din far. Fortsätt med detta, jobbet med att berätta om demens får aldrig tystna...

Kommentera

Publiceras ej