Jag bestämde mig under gårdagen att jag idag skulle hälsa på Pappa. När jag i morse steg upp ringde jag fyrklövern för att fråga om dagen för Pappa var bra och om det var okej att jag hälsade på. Jag fick då till svar om att jag var mer än välkommen.
När jag gick in genom fyrklövens dörr såg jag Pappa. Han tittade på mig, sedan tittade han ner igen. Han kramade inte mig eller gjorde det minsta tecken över att han är glad att jag kom. Jag följde med på Pappas dagliga promenad. Det är skönt att samtidigt hälsa på och promenera. Då behöver vi liksom inte prata. Jag har inte hälsa på Pappa under ett par månader och la tydligt märke till hans försämring. Han var mer sluten, ögonen går inte att få kontakt med. Det är liksom som om han har en toarulle framför ögonen, ett tunnelseende där det inte finns någon utväg. Han är grå i ansiket. Kroppen är mer krokig och hans har sån obalans när han går.
För en tid tillbaka har Pappas medicin bytts ut. Han har då fått en knöl på ryggen. Om det är en biverkning av medicinen, vilket har jag har svårt att tro eller om det är något annat som hänt är oklart. Spekulationerna är stroke. Bulan är så stor att jag tydligt såg den genom jackan. Personalen har sökt hjälp genom vårdcentral men känner att de enbart stampar på samma ställe. Pappa skulle behöva komma till en läkare som har kunskap kring hans sjukdom. Men i samband med Pappa flytt och i princip när diagnosen är ställd skrivs han ut från minnesenheten. Helt sjukt.
Ja, det är en tung och sorglig dag. Pappas sjukdom har tagit honom ännu mer. Han är så sjuk, så sjuk. Han kropp har gett upp och hans fyfsiska förmåga är som bortblåst. Hela tiden får han problem som ska undersökas och behandlas. Men det gör inte lika ont att se honom längre, jag märker att jag släppt taget kring Pappa och hans sjukdom. Numera önskar jag honom frid och ro, jag skulle helst vilja att Pappas själ skulle flyga fritt. Där jag i lugn och ro kan sörja och att Pappa ska kunna tillbringa sin tid på ett vackert ställe, utan sjukdom.
