Vi går mot julen. Bara ett par dagar kvar. Det är en högtid som tydligt har visat sig inte bli som förrut sedan pappa blev sjuk. För två år sedan var det då pappa var som mest orolig. Då han hotade oss alla mitt under kalle anka. Då vi för sekunden bestämde att det inte fungerade att han bodde tillsammans med oss längre. Han flyttade ett par veckor efteråt. Den julafton var jag mest bara rädd. Rädd över det som hände och rädd för att det ska hända igen. Julen förra året valde mamma att jobba. Det var enklast för henne att slippa tänka genom att tillbringa tiden på jobbet. Min lillebror flydde till Australien. Jag och min storebror firade jul ensamma.
För ett tag sedan var det prat om att pappa skulle flytta till saint sigfrids sjukhus i växjö. Vi fick vetskap om att även piva nu var trötta och tomma på energi. Men efter en tid tackade de nej. Dagar, veckor blev plötsligt till månader. År. Mer än ett halvår har pappa nu bott på piva.
Hur pappas tillstånd just nu är har jag svårt att svara på. Det var ett tag sedan jag var där. Men jag vet att tiden tickar. Den tickar ganska så fort och batteriet är snart slut.
