Jag har lyst med min frånvaro här ett tag. Livet har kommit emellan. Livet har rullat på, trots tråkiga månader har det varit ganska så bra. Året har gått, pappa har bott på fyrklövern mer än ett år. Året utan honom har nu passerat och vi förstår mer och mer att det är såhär nu. Vi kan börja fokusera på oss själva, utan dåligt samvete.
Men nu har vi ett bakslag. De sista veckorna har varit jobbiga. Pappa är orolig och frustrerad. Antingen springer han, eller vinglar han så personal får stödja honom. Det finns inget mellanting. Pappa går numera alltid med en knuten näve. Han hotar, slåss och förstör. Dagligen.
Han är så orolig att han nu tillfälligt blivit flyttad till annat boende för att minska intrycken för pappa vilket kan medföra mindre utrbrott. Även för personalen och respekt för de övriga boende. De andra på boendet får även dem anpassa sig efter Pappas sjukdom. Det är begränsade tider folk kan hälsa på fyrklövern och när väl dörren ska öppnas krävs det minst två personal som ska underhålla pappa samtidigt som någon måste möta gästen. Detta för att pappa inte ska rymma eller springa ifrån stället.
Det känns jobbigt att veta om hans ångest, frustration och ilska. Han har så mycket i sig som måste ut. Då saknar han förmågan att kontrollera sig utan slår på den som står närmast och kan inte hejda sitt beteende. Samtidigt tänekr jag även på personalen. Även att detta är deras arbete och att de får betalt för att gå dit måste det kännas konstigt att behöva vara rädd för att bli hotad och misshandlad. Jag kommer själv ihåg hur rädd jag var för Pappa när han hotat mig och min familj. Jag gick omvägar för att inte ens möta honom.
Mitt i allt detta tänker vi på vilken medicin Pappa har. Han kräver mer medicin, men sedan att hitta en medicin som passar hon är svårt. Jag och min familj anser att vi nu är där att det är bättre att medicinera 'ner' honom. Då slipper Pappa själv sina känslor. Hela hans världskrig inombords. Och med en lugnare Pappa får även boendet en bättre atmosvär. Läkaren är dock försiktig med att medicinera då medicinen anses som rävgift. Att den förstör mer än göra nytta. Och den medicinen pappa får förstör hans hjärna och kropp så oerhört mycket. Men.. Vad finns att rädda? Spelar det någon roll om vi ger en 'bättre' medicin? Blir han friskare då? Nej. Pappas sjukdom går åt ett håll. Även om vi medicinerar eller inte så är det 100% dödlighet på alla demenssjukdomar. Då får vi se till att Pappa är lugn för stunden, allt för att göra hans liv så värdigt det går. För just nu, är de det inte...
