Det är nu ungefär 7 månader sist jag såg pappa. Jag hade ju tidigare ett mål om att träffa honom en gång i månaden. Det gick mig över huvudet och i slutet av månaden hade jag alltid ångest över att hälsa på honom, även att jag inte hade lust. Jag klarade inte att hålla det och beslöt mig för att bara lägga allt åt sidan. Just då kämpade jag för att enbart hålla mig vaken.
Denna period jag inte träffat pappa har gått bra. Jag har känt att jag släppt honom och kunnat fokusera på mig själv. Men det senaste tiden har det hänt mycket med pappa i hans sjukdom. Han går på mycket mediciner och sjukdomen har ytterliggare tagit honom. Jag kände att jag behöver hälsa på honom för att det inte ska gå alldeles för lång tid mellan gångerna. I fredags åkte jag. Jag tyckte det var jobbigt och visste att han blivit sjukare. Jag gick in på ekbacken, där han numera bor. Redan innan mötet med pappa brann tårarna bakom ögonen. Jag fick se honom, gick fram och bad om en kram. Pappa tittade bara på mig och gick sedan vid sidan. Han var så grå, så grå. Helt matt i ögonen. Inga ansiktsuttryck utan ansiktet är livlöst. Han är så smal. Musklerna är borta och han ser numera mager ut. Byxorna hänger och benen sticker ut. Jag satte mig på pappas säng. Bad honom att sätta sig jämte mig. Han satte sig där en liten stund men var rastlös och gick sedan en runda.
Jag har under tidigare möten med pappa försökt hålla tillbaka tårarna för att sedan gråta ut efteråt, men denna gången gick det inte. Jag lät tårarna rinna. Jag satt länge och tittade på honom. Han gick runt lite sakta, tog en kaka och gick sedan lite till. Han är rastlös i kroppen men rörelserna är sävliga.
Jag kände en stund att jag behöver gå ut. Gråten blev för mycket. Pappa med sina två personal skulle då gå en runda. Pappa gick åt ett håll, jag åt ett annat. Den enda personalen följde med pappa, den andre ville följa med och trösta mig. Jag bad henne bara ta hand om pappa och berättade att jag klarar mig. Jag kände bara för att vara själv.
Jag gick en runda runt fogdaröd. Det var fint med mycket blommor och det mesta var i grönt. Dagen var 1 maj och flaggan var hissad så fint. Med mina tårfyllda ögon tittade jag upp mot flaggan och med ångest i bröstet kände jag bara att flaggan för stunden kunde hissats på halv stång. Jag är så ledsen. Ett långvarigt lidande där det inte finns något lyckligt slut. Detta alltid kommer att vara min största sorg.
