Det har hänt så mycket. Det är så tomt. Nu kan vi knyta an säcken kring denna erfarenhet - att vara ung anhörig till en förälder med frontallobsdemens. Men resan är inte slut. Färden bytte bara riktning. En riktning som vi länge vetat kommer att ske, men som vi inte ett dugg var förberedda på.
Det började egentligen några dagar innan vår dotter, pappas barnbarns dop. Pappa var såklart bjuden och nya kläder hade handlats in. Dagen innan dopet, den 7/10 kontaktar sjuksköterskan oss. Pappa mår inte bra. Han hade fått feber, åt inte och rosslig i halsen. Vi bestämde att pappa ändå skulle komma till dopet dagen därpå. Det kändes som om det var sista chansen. På morgonen åker mamma till pappa för att hjälpa honom. Efter en stund ringer hon, otroligt ledsen, säger att hon inte har samvete att ta upp pappa, i det tillstånden han då var i. Han var utmattad och sov djupt. Jag som hade längtat så efter att pappa skulle få vara med oss och dela Livias dopdag.
När dopet var slut körde vi till pappa. Tårtorna som blev över lämnade vi till avdelningen. Pappa sov under stunden vi var där. Hans ögon var torra, hans mun var öppen. Livia hoppade lite i sin morfars knä, han kände hennes liv och närhet. Så klart reagerade han något. Han var med oss. Han lyssnade på oss.
På söndagen var tillståndet det samma. Mamma fanns vid pappas sida under hela tiden, dag som natt. Under måndagen försämrades pappa. Det var nu några dagar utan mat och dryck. Andningen var hög. Vi alla träffades hos pappa. Vi fem tillsammans. Plus tre till som tillkommit under resan. Det var den finaste stunden på länge. Vi grät lite. Vi skrattade lite. Vi pratade om resan. Vi pratade om kommande resa. Vi pratade om vardagssaker och stämningen var god. Ganska lättsam i en sådan tung stund. Personalen ordnade så det kom in extra sängar och där låg vi. Vi pratade fint med pappa. Berättade allt han gjort för oss. Allt vi kommer ihåg. Allt han kämpat och allt han älskat. och älskar. Vi berättade hur medvetna vi är om hur mycket han älskar oss och vår mamma. Vi berättade för honom att vi ska hjälpas åt att ta hand om det fortsatta livet. Vi sa att det var okej att han tog steget till andra sidan. Men han kämpade. Han bara kämpade. Kämpade. Kämpade. Han är en sådan kämpe min pappa. Han stod emot med all sin kraft. Den lilla kraft. Till andningen plötsligt lugnade sig. Det blev några uppehåll. Och det sista andetaget ut. Tisdagen den 11 oktober 2016.
Begravningen hade vi i St.Nicolai kyrka torsdagen den 3 November. Det var en fin begravning. Vi gjorde den personlig till pappa. Det var massor av blommor. Massor av folk. Massor av tårar. Minnen och saknad. Sorg.
Under resan har jag vid något tillfälle känt att jag nästan önskat pappa ro. Att han skulle få vila sig. Men plötsligt efter pappas bortgång blev känslorna något helt annat. Nu känner jag sorgen och saknade av honom. Nu kan jag aldrig träffa honom. Inte ens på sitt boende. Inte ens som sjuk. Jag kommer aldrig någonsin kunna se, ta eller prata med honom igen. Det är ingen ro. Det är ingen lättnad. Det enda som är positivt är att minnena jag har, är pappa frisk. Jag ser hans friska ansikte, hans friska kropp, hans friska språk och röst.
