I skrivande stund är så jäkla besviken. Besviken och ledsen. Det är inte såhär det ska bli, det är inte så jag tänkte. Jag försöker hela tiden försöka uppnå mina mål, men nu känner jag att det har nått en gräns.
Egentligen är detta kanske för privat att skriva med tanke på att jag inte vet vilka som läser. Men det är också ett sätt att berätta min historia och mitt liv så att du kanske förstår hur upp och ner en människa kan bli.
Jag har alltid varit en människa som är stark. Jag har alltid tagit fotbollen med en klackspark och har aldrig förstått varför mina lagkamrater varit ledsna när de missade en straff eller vi förslorade matchen. Jag har alltid legat på ett godkänt/väl gokänt i skolan utan att lägga ner alldeles förmycket tid. Kuggade jag på ett prov visste jag att det fanns omprov. Jag visste så säkert att allt kommer att fixa sig. Jag var helt säker på det.
Sedan Pappa blev sjuk har jag mer eller mindre brytits sönder. Jag har sånna kontrollbehov som jag dagligen måste uppnå. Det kan vara sånna simpla saker som att jag måste städa, hålla allt rent, ingen tvätt i tvättkorgen. Jag skulle ha planerat middagen och hunnit veckohandla. För det är ju så alla människor gör, enligt facebook? Jag har ingen kontroll alls över Pappa och hur hans sjukdomsprocess är. Därför känns det som om jag ska försöka gottgöra det mer någon annat. Liksom jämna ut nivån.
Jag har aldrig tänkt på vad jag har ätit. Visst, jag har varit rund och go. Men jag har trivts med det, jag har gillat mig själv och kunnat njuta mer att godiset eller pizzan istället för att tänka på vad jag inte får äta. Jag har istället gottgjort det med en promenad eller en timme på gymmet som jag sedan har mått så bra av. Nu har jag gått ner i vikt, enligt vågen 12kg. Jag har stora problem med vad jag stoppar i mig och tillåter mig själv inte att äta godis mer än en gång i veckan. Jag äter mindre och mindre, mer sällan. Jag kan aldrig njuta av pizzan för att jag får ångest både när jag äter och definitivt efteråt. Samtidigt som jag inte vill gå ner i vikt mer gör jag det. För mitt huvud styr mig så mycket.
Jag valde att åka som au pair för att jag har stora problem med min engelska och såg det som en erfarenhet att bli bättre på engelska och samtidigt komma hemifrån. Nu har jag varit här i tre veckor och känner att det känns helt fel. Jag har kommit till en familj som är väldigt olik mig. Jag är så kontrollerad och jag känner bara att jag håller på att sprängas. Nu står jag framför ett ytterliggare problem. Åker jag hem, så kan jag lite bättre engelska som kanske ger mig ett godkänd. Eller så får jag stanna kvar för att med säkerhet få godkänd. Just nu känner jag att jag bara vill ta bilen direkt till flygplatsen för att sitta där och vänta till nästa flyg går. Jag klarar inte en enda minut till.
Mitt i allt detta gick min och vår älskade farfar och pappa bort. En stor förebild för mig som var så älskad och omtyckt av så många. Farfar hade många tuffa dagar innan han lämnade detta jordenlivet. Detta gör att jag ska åka hem nästa vecka för att en sista gång säga hejdå till farfar. Vilket känns så jobbigt!
Jag står lite här, lite där, lite upp, lite ner. Jag står överallt och ingenstans. Jag vet inte vilken jag själv är längre och mina sjuka tankar börjar ta över min kropp mer och mer. Jag gråter hela tiden och försöker förstå varför varför jag känner såhär. Denna ångest, panikångest tar död på mig! Jag måste överleva, men hur?
