Jag har tänkt berätta lite kring varför det bara var jag, mamma och Olof som valde att åka och träffa Pappa. Min anledning till att åka och hälsa på var att jag var övertygad om att Pappa behövde träffa mig, han längtade efter mig och tyckte att det skulle vara roligt att se mig. Det visste jag. Jag hade själv inget behov av att träffa och se Pappa då det är betydligt enklare att bevara Pappa frisk i mitt huvud och liksom leva i en förnekelse. Det gör inte så ont.
Min brödar gjorde valet att inte följa med då de tycker att det är oerhört jobbigt. Och det är inget fel med det. Samtidigt som det inte finns något rätt med att faktiskt hälsa på. Vi alla måste tänka på oss själva, vad orkar vi med och vad orkar vi inte? Väga för- och nackdelar. Det är ingen som ska eller har rätt till att döma någon utan det är ett helt individuellt ställningstagande.
Under träffen hos Pappa, när vi skulle äta stod Pappa upp och åt. Mamma bad honom att sätta sig ner, då satte han sig. Liksom på kanten att han strax skulle trilla ner och sätta sig på golvet. Mamma bad då honom att sätta sig riktigt. Jag tittade då på mamma så att hon förstod att hon skulle vara tyst. Min tanke var då, för vilken skull ska Pappa sitta och äta? För vilken skull ska han sitta riktigt på stolen? Det finns bara för en skull, och det är vår egen. Att allt ska se så normalt ut som möjligt.
Nu i efterhand har jag reflekterat kring träffen med Pappa. För vilken skull hälsade vi på? För min, för din eller för skams skull? Jag visste att Pappa ville träffa mig, för att han behövde mig och skulle bli glad av att se mig. Numera vet jag och har ett svar. Han behöver inte mig längre. Vi åkte och hälsade på endast för vår egen skull. Pappa har inget behov av att träffa oss längre. Jag är mållös. Maktlös.
