I lördags, den 18 oktober är det två år sedan Pappa fick sin dödsdom, stämpel och diagnos. Två år. Det känns både som att tiden sprungit iväg samtidigt som den gått så sakta. Jag kommer så tydligt ihåg fredagen då jag och resten utav min familj satt på minnesenheten i Karlskrona, där vi informerade om diagnosen. Det känns precis som igår. Samtidigt försöker jag tänka på hur Pappa vid diagnostiseringen var, men det kommer jag knappt ihåg. Det känns som om han alltid varit så sjuk han är idag. Att jag inte minns honom som den han faktiskt är.
 
Det har hänt mycket under dessa år. Jag har gjort en fruktansvärd resa. Jag har krigat, slagits och brytit ihop. Jag har klarat mig, i alla fall haft huvudet ovanför vattenytan. Mer än så är det inte. Fy vad jag mår dåligt av att tänka tillbaka på min resa. En resa av sjukdom, ångest, depression och helt totalt svart. Aldrig någonsin vill jag vara med om det igen. 
 
Även Pappa har gjort en fruktansvärd resa under dessa två åren. Han har försämrats så. Från att inte se sjuk ut till att numera inte klara av sin hygien längre. Tiden tickar, det gäller att följa med. Resan fortsätter oavsett om jag vill eller inte. Vilken jävla mardröm. Så arg, besviken och ledsen. 
 
 
Det är nu ett tag sedan jag var hos pappa. Det har varit många dagar jag tänkt mycket på honom. Jag ser att han inte mår bra, att han har ont liksom sjukdomen har ytterligare utarmat honom. 
 
Jag läste en artikel där det diskuterades att man bör få hjälpa en person med dememssjukdomar att ta sitt liv. Jag har lite delade meningar kring det. Såklart vill jag aldrig vara ansvarstagande över att någon tagit sitt liv, som själv inte är kapabel till det. Jag tänker också att det är svårt att tala om att personen med dememssjukdom vill dö. Precis som om döden är en finare plats att komma. 
 
Men sen tänker jag på Pappa. Hade pappa haft sitt språk och intellekt kvar likt en normalbegåvad så hade han aldrig velat leva det liv han just nu gör. Pappa skulle anse det som ett liv utan mening. Det är jag övertygad om. 
Jag kommer tydligt ihåg dagen då polisen var hemma och beslogtog pappas vapen. Han lämnade då alla ifrån sig men menade att han skulle varit snabbare i tanken och gömt hans drilling. Han skulle inte gömma något gevär utan endast pistolen, för med den är det enklare att ta sitt liv.  
 
Jag skulle aldrig hjälpa pappa att dö. Men just nu önskar jag honom bara frid. Det finns ingen passion, inget fint eller glamoröst med smärta, läkarbesök och en dödsdom. Inte en gnutta positivt.
 
Men så finns de där, personalen på pappas boende som kämpar och strider för pappas rätt till hjälp. Som ser till att han har det bra trots allt. Och som dämpar vårt dåliga samvete och hjälper oss att leva vidare.
 
Artikeln finns här, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/
 
 
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/,
Även att jag gjort många roliga saker den sista tiden, som fått mig att tänka på annat har det ändå varit jobbigt. Pappa mår inte bra. Det har ytterliggare hänt saker i hans kropp. Pappas hjärna har för en lång tid tillbaka slutat att fungera, liksom motorn har slutat att gå. Numera ger varje kroppsdel, bit för bit upp. Det är ju så självklart att maskinen tillslut slutar att fungerar när motorn lagt av. Även att bilen gått sönder rullar den ändå en bit. 
 
Varje dag tänker jag på Pappa. Varje gång telefonen ringer är jag beredd om det är fyrklöven. Jag är beredd på negativa besked. Vi har de senaste två åren inte fått ett enda bra besked. Alla är bara dåliga. Jag har även nu fått upp tanken på hur länge Pappa kommer finnas kvar på jorden. Vi kan titta tillbaka och se vad som har skett under detta halvår Pappa bott på fyrklörn, och med den insikten är jag övertygad om att tiden inte är så lång. Jag vill inte uppskatta det i dagar eller månader, dock kan vi utesluta år. 
 
Jag tycker bara så synd om Pappa. Liksom detta världskrig av alla känslor. Låt han bara bli frisk, få vila och ro. Så han bara kan få skina. Skina som den sol han är. Min lilla Pappa..