Det är nu ungefär 7 månader sist jag såg pappa. Jag hade ju tidigare ett mål om att träffa honom en gång i månaden. Det gick mig över huvudet och i slutet av månaden hade jag alltid ångest över att hälsa på honom, även att jag inte hade lust. Jag klarade inte att hålla det och beslöt mig för att bara lägga allt åt sidan. Just då kämpade jag för att enbart hålla mig vaken. 
 
Denna period jag inte träffat pappa har gått bra. Jag har känt att jag släppt honom och kunnat fokusera på mig själv. Men det senaste tiden har det hänt mycket med pappa i hans sjukdom. Han går på mycket mediciner och sjukdomen har ytterliggare tagit honom. Jag kände att jag behöver hälsa på honom för att det inte ska gå alldeles för lång tid mellan gångerna. I fredags åkte jag. Jag tyckte det var jobbigt och visste att han blivit sjukare. Jag gick in på ekbacken, där han numera bor. Redan innan mötet med pappa brann tårarna bakom ögonen. Jag fick se honom, gick fram och bad om en kram. Pappa tittade bara på mig och gick sedan vid sidan. Han var så grå, så grå. Helt matt i ögonen. Inga ansiktsuttryck utan ansiktet är livlöst. Han är så smal. Musklerna är borta och han ser numera mager ut. Byxorna hänger och benen sticker ut. Jag satte mig på pappas säng. Bad honom att sätta sig jämte mig. Han satte sig där en liten stund men var rastlös och gick sedan en runda.
 
Jag har under tidigare möten med pappa försökt hålla tillbaka tårarna för att sedan gråta ut efteråt, men denna gången gick det inte. Jag lät tårarna rinna. Jag satt länge och tittade på honom. Han gick runt lite sakta, tog en kaka och gick sedan lite till. Han är rastlös i kroppen men rörelserna är sävliga. 
 
Jag kände en stund att jag behöver gå ut. Gråten blev för mycket. Pappa med sina två personal skulle då gå en runda. Pappa gick åt ett håll, jag åt ett annat. Den enda personalen följde med pappa, den andre ville följa med och trösta mig. Jag bad henne bara ta hand om pappa och berättade att jag klarar mig. Jag kände bara för att vara själv. 
 
Jag gick en runda runt fogdaröd. Det var fint med mycket blommor och det mesta var i grönt. Dagen var 1 maj och flaggan var hissad så fint. Med mina tårfyllda ögon tittade jag upp mot flaggan och med ångest i bröstet kände jag bara att flaggan för stunden kunde hissats på halv stång. Jag är så ledsen. Ett långvarigt lidande där det inte finns något lyckligt slut. Detta alltid kommer att vara min största sorg.
 
 
 
 
Föreläsningen i förra veckan gick bra. Jag höll mitt löfte kring att öppet berätta min historia, hur ett liv bara vänds upp och ner. Alla känslor, likom ett helt världskring. Även mycket praktiskt. 
 
Pappa bor kvar på fogdaröd. Han har numera enbart en egen lägenhet där han är tillsammans med två personal. Mamma var för någon vecka sen på möte med biståndshandläggare, demenssköterska, områdeschef, vd på fogdaröd och personal för att diskutera framtiden för pappa. Liksom om han bor i en lägenhet i höör tillsammans med personal kan hans behov tillfredställas exakt lika med en lägenhet här i sölvesborg. Dock är kostnaderna betydligt mindre. 
 
Områdeschefen började mötet med att beskriva pappa. Hans problematik och beteende. Mamma beskrev det som att de pratade om en helt galen person, som inte har någon som helst uppfattning om omvärlden. Hon fick alltså reda på mycket som händer och hänt som vi inte fått reda på. Såklart på gott och ont. Anhöriga ska inte veta allt. Hon beskev pappas beteende, de raseriutbrott han har och som återkommer hela tiden. Personalen och de boende tar emot slag efter slag. Även hans sexualitet har visat sig. Han har gjort många saker, som verkligen inte är okej. Pappa har inkontinensproblem. Sköter inte sin hygien efter toalettbesök. Kissar ner sig. 
 
i slutet av månaden är det möte med läkare och sköterskor från minnesenheten i Lund. Mamma har tagit kontakt med dem för att pappa är i behov utav mer medicin. Han måste medicineras mer. Pappa har även börjat få ont i sin rygg, går med dålig hållning och klarar inte att sträcka på sig. Han har ont. 
 
Just nu var det längesen jag såg honom och min stora önskan just nu är bara för att få se honom. Jag vill se hur han ser ut, hur han mår. Samtidigt är jag såklart rädd, han har försämrats mycket. Nu är även hans kropp slut. Jag tycker så synd om honom. Över hans sjukdom, över allt han går miste om. Och detta kommer alltid vara min största sorg.