"Det är ok.
Det är ok att ramla. Det är ok att sura ihop. Det är ok att slås ner. Det är ok att bli förbannad. Det är ok att gnälla. Det är ok att gråta. Det är ok...

Det är ok att skrika. Det är ok att stoppas. Det är ok att irriteras. Det är ok att göra fel. Det är ok att pausa. Det är ok att deppa. Det är ok...

Det är mycket som är ok. Ett tag! Men det är inte ok att flytta in i gnällstadiet! Det är inte ok att ligga kvar! Det är inte ok att ge upp! För gör du det har fegheten besegrat dig, besegrat allt du tror på, besegrat allt du kunnat bli, besegrat din potential! Då har du låtit fegheten vinna över dig, och alla andra som trott på dig. Och det är fan inte ok!

Så bli gärna stoppad, arg, förtvivlad, förbannad, sur, nedslagen - men använd aldrig det som ursäkt för att sluta göra det som är rätt! Använd varje motgång, varje hinder, varje tår som rullar nedför din kind som en tigger för att fortsätta, än mer målmedveten! 

Använd kraften i motvinden för att lyfta! Använd frustrationen som bränsle för att orka fortsätta kämpa! Använd kärlekens sår i det brustna hjärtat för att skapa kraft att älska igen! Använd dina ärr som tatueringar för ditt mod att våga utmana dig, som medaljer för heroiska insatser! Ge inte upp! Då har du gråtit förgäves! Då har du blödigt i onödan! Svetten blir bara illaluktande! Fan, du har redan ont - låt det onda omvandlas till segerns sötma! Till framgång! Till lycka! Kämpa på!

Det är ok med mycket i livet - men det är fan inte ok att självmant sluta leva...

Det är mycket som är ok - men Du är mycket mer än ok - visa det!

Marko Latva-Nevala
aka Tips Fråncoachen"
I lördags, den 18 oktober är det två år sedan Pappa fick sin dödsdom, stämpel och diagnos. Två år. Det känns både som att tiden sprungit iväg samtidigt som den gått så sakta. Jag kommer så tydligt ihåg fredagen då jag och resten utav min familj satt på minnesenheten i Karlskrona, där vi informerade om diagnosen. Det känns precis som igår. Samtidigt försöker jag tänka på hur Pappa vid diagnostiseringen var, men det kommer jag knappt ihåg. Det känns som om han alltid varit så sjuk han är idag. Att jag inte minns honom som den han faktiskt är.
 
Det har hänt mycket under dessa år. Jag har gjort en fruktansvärd resa. Jag har krigat, slagits och brytit ihop. Jag har klarat mig, i alla fall haft huvudet ovanför vattenytan. Mer än så är det inte. Fy vad jag mår dåligt av att tänka tillbaka på min resa. En resa av sjukdom, ångest, depression och helt totalt svart. Aldrig någonsin vill jag vara med om det igen. 
 
Även Pappa har gjort en fruktansvärd resa under dessa två åren. Han har försämrats så. Från att inte se sjuk ut till att numera inte klara av sin hygien längre. Tiden tickar, det gäller att följa med. Resan fortsätter oavsett om jag vill eller inte. Vilken jävla mardröm. Så arg, besviken och ledsen. 
 
 
Det är nu ett tag sedan jag var hos pappa. Det har varit många dagar jag tänkt mycket på honom. Jag ser att han inte mår bra, att han har ont liksom sjukdomen har ytterligare utarmat honom. 
 
Jag läste en artikel där det diskuterades att man bör få hjälpa en person med dememssjukdomar att ta sitt liv. Jag har lite delade meningar kring det. Såklart vill jag aldrig vara ansvarstagande över att någon tagit sitt liv, som själv inte är kapabel till det. Jag tänker också att det är svårt att tala om att personen med dememssjukdom vill dö. Precis som om döden är en finare plats att komma. 
 
Men sen tänker jag på Pappa. Hade pappa haft sitt språk och intellekt kvar likt en normalbegåvad så hade han aldrig velat leva det liv han just nu gör. Pappa skulle anse det som ett liv utan mening. Det är jag övertygad om. 
Jag kommer tydligt ihåg dagen då polisen var hemma och beslogtog pappas vapen. Han lämnade då alla ifrån sig men menade att han skulle varit snabbare i tanken och gömt hans drilling. Han skulle inte gömma något gevär utan endast pistolen, för med den är det enklare att ta sitt liv.  
 
Jag skulle aldrig hjälpa pappa att dö. Men just nu önskar jag honom bara frid. Det finns ingen passion, inget fint eller glamoröst med smärta, läkarbesök och en dödsdom. Inte en gnutta positivt.
 
Men så finns de där, personalen på pappas boende som kämpar och strider för pappas rätt till hjälp. Som ser till att han har det bra trots allt. Och som dämpar vårt dåliga samvete och hjälper oss att leva vidare.
 
Artikeln finns här, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/
 
 
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/om-en-manniska-inte-vill-leva-som-gronsak-vilken-mening-finns-det-da-med-att-h/,