Under julledigheten var jag och hälsade på Pappa i Karlskrona. Jag fick ett fint bemötande som välkomnade oss och undrade om vi vet någon om nuläget. Jag berättade att jag pratat med mamma men att även personalen kunde berätta hur dagsläget var. Vi gick ner mot Pappas rum. Fick vänta några minuter utanför då det behövs personal och fika förbereddes. Sedan en tid tillbaka har det anställds en väktare på Pappa, som sitter utanför hans rum dygnet runt. En person som ger trygghet till personalen men som även hjälper dem om pappa skulle bli agressiv. Dock är det ett bra tag sedan han visade tecken på aggression. Efter att jag hälsat på de fem personal som stod utanför gick jag och en vårdare in till pappa. De hade en bricka med mycket fika på. Det var julmust, frukt, godis, chips och kakor. När vi kom låg pappa i sängen. Han tittade med stora ögon på min när jag kom in och satte mig vid hans sida. Jag berättade att det är Elina som är och hälsar på honom. Han tittar då på mig, ger mig ett dött ansiktsuttyck och säger Elina. Det värmde gott. 
Vi satt en stund inne på rummet. Pappa åt från fikan och gillar att sitta och 'pilla' med fikan. Han gick någon gång. Men la sig snabbt igen. Vi fick hjälpa honom både att resa och lägga sig då jag tror att stabiliteten och musklerna i kroppen är utarmat. Vi hjälpte honom med dricka och att han skulle sitta upp och äta för att inte sätta i halsen. 
 
Jag och vårdaren pratar gott. Lite kring julen, jakt, pappas mående och allt som vi bara kommer på. Det känns skönt att sitta och prata. Tror pappa också njuter av att lyssna på oss och höra våra röster. Vårdaren berättade att Pappa nu har det bra där. Att de har kommit in i hans rutiner, lärt känna honom och kan jobba med pappa på ett bra sätt. Det värmer gott. Han har svårigheter med att gå, snubblar lätt. En biverkning från medicinen är att muskelstelhet vilket har gjort att han fastnat i vissa rörelser. Hans ben är tunga och omedgörliga likt en träplanka. 
 
Efter en stund berättade jag för pappa att jag skulle köra tillbaka hem. Att jag kommer och hälsar på honom en annan dag. Jag körde från pappa med ett hjärta och bröstkorg några kilo lättare. Visst är han så medtagen av sjukdomen. Jag kan knappt räkna hans fungerande funktioner på en hand. Men som anhörig känns det bra att han nu bara ligger i sängen. Sover mycket, tittar upp och kanske reser sig för att lägga sig igen. Det ser ut som om han har ro. Han är lugn och det känns bättre att hälsa på honom. 
 
Vi går mot julen. Bara ett par dagar kvar. Det är en högtid som tydligt har visat sig inte bli som förrut sedan pappa blev sjuk. För två år sedan var det då pappa var som mest orolig. Då han hotade oss alla mitt under kalle anka. Då vi för sekunden bestämde att det inte fungerade att han bodde tillsammans med oss längre. Han flyttade ett par veckor efteråt. Den julafton var jag mest bara rädd. Rädd över det som hände och rädd för att det ska hända igen. Julen förra året valde mamma att jobba. Det var enklast för henne att slippa tänka genom att tillbringa tiden på jobbet. Min lillebror flydde till Australien. Jag och min storebror firade jul ensamma. 
 
För ett tag sedan var det prat om att pappa skulle flytta till saint sigfrids sjukhus i växjö. Vi fick vetskap om att även piva nu var trötta och tomma på energi. Men efter en tid tackade de nej. Dagar, veckor blev plötsligt till månader. År. Mer än ett halvår har pappa nu bott på piva. 
 
Hur pappas tillstånd just nu är har jag svårt att svara på. Det var ett tag sedan jag var där. Men jag vet att tiden tickar. Den tickar ganska så fort och batteriet är snart slut. 
 
 
Det har hänt mycket den senaste tiden. Alldeles för mycket att jag inte vet var jag ska börja. Eller sluta. 

Pappa bor fortfarande kvar på Piva i Karlskrona. Det var för ett tag sedan på kartan att pappa skulle flytta till Stockholm och Årsta gård. Även de saknade resurser och det vara annat med schema och liknande som behöves ses över vilket gjorde att tiden drog ut och tillslut blev det lagt på hyllan. Jag, mamma och biståndshandläggaren var på ett boende i Helsingborg tidigare i höstas för att se om den verksamheten var ett alternativ för pappa. Jag och mamma kände både och till boendet. Verksamheten har mycket lagar och förordningar de måste följa och det begränsar mycket för pappa. 

Läkaren kallade då in mig, mamma, Anton och Albin till möte i Karlskrona för att få information kring hans tankesätt och handlande kring pappa. Det var ett bra möte och det kändes lite som mötet, den 18 oktober 2012, diagnosdagen. Läkaren berättade om att det först och främst är pappa som går först, att våra önskningar och värderingar kommer i efterhand. Det betyder verkligen inte att vi inte får som vi önskar, men att läkaren kommer att lyssna på oss men sedan vad han tar för sista beslut är upp till honom. 

Mycket har försämrats kring pappa. Han får betydligt mer medicin än tidigare. Läkaren förberedde oss på kanske jobbiga besked framöver. På gott och ont. Samtidigt bör detta helvete ta slut. Pappa har lidit alldeles för länge. Samtidigt är vår allra högsta önskan att bara få ha honom hos oss. Frisk.