Föreläsningen i förra veckan gick bra. Jag höll mitt löfte kring att öppet berätta min historia, hur ett liv bara vänds upp och ner. Alla känslor, likom ett helt världskring. Även mycket praktiskt. 
 
Pappa bor kvar på fogdaröd. Han har numera enbart en egen lägenhet där han är tillsammans med två personal. Mamma var för någon vecka sen på möte med biståndshandläggare, demenssköterska, områdeschef, vd på fogdaröd och personal för att diskutera framtiden för pappa. Liksom om han bor i en lägenhet i höör tillsammans med personal kan hans behov tillfredställas exakt lika med en lägenhet här i sölvesborg. Dock är kostnaderna betydligt mindre. 
 
Områdeschefen började mötet med att beskriva pappa. Hans problematik och beteende. Mamma beskrev det som att de pratade om en helt galen person, som inte har någon som helst uppfattning om omvärlden. Hon fick alltså reda på mycket som händer och hänt som vi inte fått reda på. Såklart på gott och ont. Anhöriga ska inte veta allt. Hon beskev pappas beteende, de raseriutbrott han har och som återkommer hela tiden. Personalen och de boende tar emot slag efter slag. Även hans sexualitet har visat sig. Han har gjort många saker, som verkligen inte är okej. Pappa har inkontinensproblem. Sköter inte sin hygien efter toalettbesök. Kissar ner sig. 
 
i slutet av månaden är det möte med läkare och sköterskor från minnesenheten i Lund. Mamma har tagit kontakt med dem för att pappa är i behov utav mer medicin. Han måste medicineras mer. Pappa har även börjat få ont i sin rygg, går med dålig hållning och klarar inte att sträcka på sig. Han har ont. 
 
Just nu var det längesen jag såg honom och min stora önskan just nu är bara för att få se honom. Jag vill se hur han ser ut, hur han mår. Samtidigt är jag såklart rädd, han har försämrats mycket. Nu är även hans kropp slut. Jag tycker så synd om honom. Över hans sjukdom, över allt han går miste om. Och detta kommer alltid vara min största sorg. 
Jag har lyst med min frånvaro här ett tag. Livet har kommit emellan. Livet har rullat på, trots tråkiga månader har det varit ganska så bra. Året har gått, pappa har bott på fyrklövern mer än ett år. Året utan honom har nu passerat och vi förstår mer och mer att det är såhär nu. Vi kan börja fokusera på oss själva, utan dåligt samvete. 
 
Men nu har vi ett bakslag. De sista veckorna har varit jobbiga. Pappa är orolig och frustrerad. Antingen springer han, eller vinglar han så personal får stödja honom. Det finns inget mellanting. Pappa går numera alltid med en knuten näve. Han hotar, slåss och förstör. Dagligen. 
Han är så orolig att han nu tillfälligt blivit flyttad till annat boende för att minska intrycken för pappa vilket kan medföra mindre utrbrott. Även för personalen och respekt för de övriga boende. De andra på boendet får även dem anpassa sig efter Pappas sjukdom. Det är begränsade tider folk kan hälsa på fyrklövern och när väl dörren ska öppnas krävs det minst två personal som ska underhålla pappa samtidigt som någon måste möta gästen. Detta för att pappa inte ska rymma eller springa ifrån stället. 
 
Det känns jobbigt att veta om hans ångest, frustration och ilska. Han har så mycket i sig som måste ut. Då saknar han förmågan att kontrollera sig utan slår på den som står närmast och kan inte hejda sitt beteende. Samtidigt tänekr jag även på personalen. Även att detta är deras arbete och att de får betalt för att gå dit måste det kännas konstigt att behöva vara rädd för att bli hotad och misshandlad. Jag kommer själv ihåg hur rädd jag var för Pappa när han hotat mig och min familj. Jag gick omvägar för att inte ens möta honom. 
 
Mitt i allt detta tänker vi på vilken medicin Pappa har. Han kräver mer medicin, men sedan att hitta en medicin som passar hon är svårt. Jag och min familj anser att vi nu är där att det är bättre att medicinera 'ner' honom. Då slipper Pappa själv sina känslor. Hela hans världskrig inombords. Och med en lugnare Pappa får även boendet en bättre atmosvär. Läkaren är dock försiktig med att medicinera då medicinen anses som rävgift. Att den förstör mer än göra nytta. Och den medicinen pappa får förstör hans hjärna och kropp så oerhört mycket. Men.. Vad finns att rädda? Spelar det någon roll om vi ger en 'bättre' medicin? Blir han friskare då? Nej. Pappas sjukdom går åt ett håll. Även om vi medicinerar eller inte så är det 100% dödlighet på alla demenssjukdomar. Då får vi se till att Pappa är lugn för stunden, allt för att göra hans liv så värdigt det går. För just nu, är de det inte...