Vi går tillbaka en månad i tiden.

Pappa vårdades på psykiatriska intensivvård savdelningen i Karlskrona. Läget förändrades och ansågs inte längre vara stabilt. Vi kallades till Karlskrona. Jag möts av pappa liggandes i sängen. Syretillförsel är inkopplat. Pappas mun är öppen och kämpar för att ta emot luft. Lungorna är fulla med slem och i den mån det går suger personalen upp slemmet från halsen. Personal vakade över pappa då även han fått andningsuppehåll. Pappa får morfin. Allt för att minska på ångest och känslor som gör ont. Detta var lördagen.

Läkaren har beslutat att pappas LPT hävdes i maj månad. Detta betyder att kommunen nu kommer att få betala för pappas plats på landstinget. Vi började då undersöka särskilt boende för pappa. Jag och mamma har varit runt i kommunen och pratat med personal och enhetschef. Tittat på eventuella lägenheter och andra boendemöjligheter som skulle kunna passa pappa. Vi tackade nej till det första boendet då vi tydligt såg hur låg personaltäthetet är kring jobb och omvårdnad av människor.

Vi tittade därefter på ett annat boende i kommunen. Antalet personal på antal vårdtagare var också det samma. Vi hade redan innan besöket blivit informerad om negativa erfarenheter. Vi i frågesatte detta till enhetchefen som då lyssnade på oss och menade att hon, med sitt mandat valt plats till oss. Det kändes lite bättre. Kanske det kan vara en av de bättre avdelningarna.

Vi önskade personlig assistans, vilket pappa genom försäkringskassan är beviljad. Men fick då ett nej av biståndshandläggaren då det både ska ordnas bostad och en fungerande personalgrupp. Detta görs inte på ett par veckor. För så akut var det tydligen kring pappas flytt.

Pappa återhämtade sig en aning. Men fördes ändå med sitt stora vårdbehov i ambulans från karlskrona till vår hemkommun. Personal från piva följde med, även mamma. Personalen från boendet hade varit på introduktion under ett par dagar på piva. Pappa kommer till sitt rum där han ska bo. Rummet som vi inrett. Det tog lång tid innan personal från boendet kom om välkomnade och presenterade sig för pappa. Efter en lång stund kom det massor av människor, det var undersköterskor från boendet, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och enhetschefer. Det pratades massor om och kring pappa, över huvudet på honom. Tillslut fick mamma ta ett andrum och gå ut i från rummet. Kvar sitter då pappa. Huvudpersonen som alla pratar om och som är den sista som varken kan prata för sig eller delge sina känslor kring denna konstiga situation. Detta var måndagen veckan efter.

Tisdagen veckan efter flyttades pappa till en annan avdelning. Anledningen var att pappa visat sig aggressiv. Pappa har idag svårt att förflytta sig utan hjälp. Hans rörelser är sävliga och saknar helt talförmåga. Det enda sättet för pappa har att kommunicera eller åtminstone visa några känslor är genom kroppen. Antigen sävligt slå med armen eller visa sig orolig i blick och rörelse. Men skyddombudet på boendet anser att pappa är en fara för sig själv och för de andra brukarna. Dessutom när halva personalstyrkan gått på semester. Om det nu spelar någon roll när man jobbar med människor. Brukarnas omsorgsbehov går ju inte på 50% för att halva arbetslaget gått på semester. Det är ingen som informerat oss att de upplevt pappa som orolig från måndag till veckan efter på tisdagen. Jag fårstår inte hur man kan utvärdera en flytt efter åtta dagar. Och dessutom inte när det till och med saknas genomförandeplan.

 

Både mamma och personalen i från Piva hade efter första dagen delget sina tankar och erfarenheter kring hur de upplevde det på första boendet. Kommunen valde då att göra en anmälan enligt Lex Sarah.

 
 

Nu har det gått knapp 3 veckor sedan pappa flyttade till vår kommun. Han har hunnit flytta ännu en gång. Det har skrivits två artiklar i vår tidning. Ingen människa är värd ett sådant bemötande eller erfarenheter som pappa nu varit med om. Jag tänker på allt han redan upplevt sedan han diagnostiserades 2012. Det har varit många flyttar. Det har varit mycket humörsväningar, olika läkare och mediciner. Bältesläggnigar och isolering. Det bästa med att han nu bor i vår kommun är att vi dagligen kan åka och hälsa på. Att jag enkelt kan köpa en extra liter jordgubbar för att köra och lämna efter en dag på jobbet. Att vi tillsammans kan gå i en miljö som han känner igen sig i. Nu önskar vi lugn. Nu önskar jag att pappa snart ska få träffa sitt första barnbarn och tillsammans med övriga familjen njuta utav det.

 
 
Under julledigheten var jag och hälsade på Pappa i Karlskrona. Jag fick ett fint bemötande som välkomnade oss och undrade om vi vet någon om nuläget. Jag berättade att jag pratat med mamma men att även personalen kunde berätta hur dagsläget var. Vi gick ner mot Pappas rum. Fick vänta några minuter utanför då det behövs personal och fika förbereddes. Sedan en tid tillbaka har det anställds en väktare på Pappa, som sitter utanför hans rum dygnet runt. En person som ger trygghet till personalen men som även hjälper dem om pappa skulle bli agressiv. Dock är det ett bra tag sedan han visade tecken på aggression. Efter att jag hälsat på de fem personal som stod utanför gick jag och en vårdare in till pappa. De hade en bricka med mycket fika på. Det var julmust, frukt, godis, chips och kakor. När vi kom låg pappa i sängen. Han tittade med stora ögon på min när jag kom in och satte mig vid hans sida. Jag berättade att det är Elina som är och hälsar på honom. Han tittar då på mig, ger mig ett dött ansiktsuttyck och säger Elina. Det värmde gott. 
Vi satt en stund inne på rummet. Pappa åt från fikan och gillar att sitta och 'pilla' med fikan. Han gick någon gång. Men la sig snabbt igen. Vi fick hjälpa honom både att resa och lägga sig då jag tror att stabiliteten och musklerna i kroppen är utarmat. Vi hjälpte honom med dricka och att han skulle sitta upp och äta för att inte sätta i halsen. 
 
Jag och vårdaren pratar gott. Lite kring julen, jakt, pappas mående och allt som vi bara kommer på. Det känns skönt att sitta och prata. Tror pappa också njuter av att lyssna på oss och höra våra röster. Vårdaren berättade att Pappa nu har det bra där. Att de har kommit in i hans rutiner, lärt känna honom och kan jobba med pappa på ett bra sätt. Det värmer gott. Han har svårigheter med att gå, snubblar lätt. En biverkning från medicinen är att muskelstelhet vilket har gjort att han fastnat i vissa rörelser. Hans ben är tunga och omedgörliga likt en träplanka. 
 
Efter en stund berättade jag för pappa att jag skulle köra tillbaka hem. Att jag kommer och hälsar på honom en annan dag. Jag körde från pappa med ett hjärta och bröstkorg några kilo lättare. Visst är han så medtagen av sjukdomen. Jag kan knappt räkna hans fungerande funktioner på en hand. Men som anhörig känns det bra att han nu bara ligger i sängen. Sover mycket, tittar upp och kanske reser sig för att lägga sig igen. Det ser ut som om han har ro. Han är lugn och det känns bättre att hälsa på honom.