Efter vårdcentralens dåliga bemötande och resurser bestämde jag mig för att byta till valjehälsan. Jag gjorde det och ringde dit för att boka in möta med en kurator och läkare. Kvinnan i växeln frågade varför jag ville prata med en läkare. Jag berättade då varför och får till svar "Varför ska du träffa en läkare, du är inte sjuk?". Jag svarar snabbt "Nej, jag är inte sjuk i demens, tack och lov". Samtidigt blir man så förvånad över påståendet att jag blir tom. Jag får min tid och lägger snabbt på. Direkt blir jag ledsen och tänker på hur jag istället skulle sagt, men det var lite sent då.. Kvinnan i växeln sa även att kuratorn själv ringer upp sina patienter för att boka tid, bra tänkte jag och la på. Idag är det en vecka sedan jag bad om stöd och ännu lyser kuratorn med sin frånvaro. 
 
Under hela Pappas sjukdomstid har vi blivit oerhört bra bemötta. Jag har aldrig upplevt något så svårt som nu. Nu ska jag diskutera, argumentera för min rätt till hjälp. Men jag tror att minnesenheten i Karlskrona ligger bakom en del av all den stöd och hjälp vi fick.
 
Nej, mina vänner, se till att håll er friska, för att bli sjuk eller behöva stöd och hjälp finns det varken tid eller pengar till, framförallt ett bristande bemötande som gör att det känns dåligt och otryggt att be om hjälp. Den hjälp jag har rätt till. Är man sjuk gäller det att på egen hand bli frisk.
Tummen ner till de två vårdcentraler som finns i Sölvesborgs kommun!
 
 

Jag tänker mycket om vad som hänt denna tid Pappa varit sjuk. Tänker mycket på hur mina fötter bara ryckts undan, hur jag blivit en ny människa även att utseende, kött och blod är det samma. Men framförallt hur mitt liv var innan sjukdomen. Det var ju helt perfekt. Men det tyckte jag inte då. 
 
Under tiden Pappa bodde hemma orkade jag mycket. Jag och mamma hjälptes åt att ta hand om Pappa då den andra ordnade med praktiska saker. Vi hann aldrig att tänka efter hur saker kändes på samma sätt som idag, utan det var bara att göra. Alltid gällde det att hänga efter Pappa och hans impulser. Just nu längtade jag efter Pappas flytt, jag tänkte då att jag kanske kan få mer ro men framförallt lugn. Jag skulle kunna hälsa på honom utefter mina vilkor, när jag känner och kan hälsa på honom. 
 
Men nu när vi är här, denna tiden i sjukdomen jag trodde skulle ge mig lite lugn. just nu längtar jag bara tillbaka till tiden då Pappa bodde hemma. För då orkade jag. Jag orkade fightas, finnas och ha ansvar kring Pappa. Jag orkade träffa honom, samtidigt jobbade jag och pluggade. Mitt glada humor fanns. Nu när vi är i denna perid i sjukdomen ser jag fram emot Pappas bortgång. Egentligen får jag aldrig ens säga det och såklart ser jag inte fram emot det. Men jämför jag hur tillståndet just nu är, då menar jag bara väl genom att se och tänka på bortgången. När jag ser på den tiden ser jag även då, ro. Inte helt, men mer än vad det just nu är. Då finns han inte mer. Jag kan inte göra något, inte någongång. Han kommer aldrig komma tillbaka. Just nu kan jag hälsa på, ringa. Jag hör personalen ordna med medicin, inlägg i skorna, ny jacka och allt praktisk som jag en gång orkade att ordna. Jag tror det blir lite lättare då. 
 
Men framförallt, när Pappas bortgång kommer, då kommer krismöten ordnas. Vi kommer få blommor hemskickat där de beklagar sorgen. Det inkommer samtal. Det skrivs i tidningen och alla, precis alla vet hur jobbig en bortgång är. Alla vet inte att kampen kring en sjukdom är värre. Det är just nu vi behöver krismöte, det är nu vi behöver samtal, blommor och omtanke. Det är nu vi behöver förståelse, inte sen. För sen kommer nog att bli ett andertag utåt. Någon slags lättnad. Det kommer inte vara lättare, bara på ett annat sätt som förhoppningsvis kan upplevas som lite lättare. 
 
Kriskurvan
Jag har sedan en tid tillbaka känt att jag varit i behov av samtalsstöd. Tidigare fick vår familj bra stöd ifrån minnesmottagningen i Karlskrona, men när diagnosen fastställdes på Pappa skrevs han mer eller mindre ut därifrån. Jag förstår att Pappa inte har något behov av att mera stå kvar under minnesmottagningen då behandling eller rehab inte är akutellt, men sen finns det ju människor runt om Pappa, vi som ska överleva. Vi blir lämnade och endast hänvisade till öppenvården. Till ett nytt ställe att finna stöd, ett ställe som inte alls har kunskap kring Pappas sjukdom. 
 
Jag ringde vårdcentralen för ett par veckor sedan. Kvinnan i växeln menade att den tidigare psykoterapeuten sagt upp sig och att hon inte visste om de rekryterat en ny. Jag har valt att inte ingå på den lokala psykavdelningen då jag jobbar och jobbat med många klienter som dagligen vistas där. Därför ansåg jag det som mindre lämpligt. Kvinnan skulle ta reda på mer information och ringa tillbaka. Det gick några veckor och jag ringde dit igen, mest för att påminna om att jag faktiskt vill ha hjälp, den hjälp jag har rätt till. Jag fick då prata med samma kvinna som fortfarande inte visste. Hon bad mig ringa chefen över vårdcentralen, vilket jag gjorde. Till svar fick jag att en ny personal rekryterats men kan som tidigast börja första januari, det kommer därför att vara ett glapp nu oktober, november och december. Jag bad då om att få gå till någon av vårdcentralerna i grannkommunerna, men det kunde de inte stå till tjänst med. Jag ifrågasatte vad de gör med resterande patienter som också är i behov av samtalsstöd, till svar fick jag att de väntar till januari eller går till en allmänläkare. Just då blev jag bara så upprörd. För det första ringer jag om hjälp och stöd i samtal för att jag behöver det nu. inte imorgon eller i januari. Utan nu. Tyvärr kan jag inte lägga locket på känslor och tankar för att sedan lägga av det i januari då det tydligen vore mer lämpligt. För det andra, en allmänläkare? Är det ett långsiktigt mål? Är det ett tryggt samtallstöd? Att veta att jag får gå till någon som egentligen utför det jobbet men gör det tillfälligt då det inte finns personal. Ska jag få tillit till en person för att inom två månader sedan byta? Jag vill ha en och samma människa, som kan följa mig och hjälpa mig. På sikt. Till sist hänvisar hon mig till ungdomsmottagningen, att tala med en barnmorska.
 
Sist men inte minst, ringer kvinnan i växeln tillbaka till mig, hon undrar vad jag fick för svar av chefen. Jag berättade då vad jag fått för svar och kände bara att det brister tydligt på en så viktig arbetsplats. Kvinnan i växeln hade inte en aning om att en person rekryterats. Istället är det jag, patienten, som ger information. 
 
Detta är verkligen inte okej. Inte någonstans.