Sitter nu på tåget hem från Stockholm och ska sammanfatta det hela lite kort. Jag var framme vid lunchtid igår, checkade in på hotellet och möte upp Towe, som jobbar på Alzheimerfonden, på world trade center. Där skulle föreläsningen hållas. Detta var andra och sista eventkvällen som Alzheimerfonden genom projektet möte med minnen arrangeras. Jag tror att eventkvällarna varit liknande varandra och tyvärr kunde jag inte delta i förra veckan.
 
 
 
Eventkvällen började kl 17. Jag var där en stund innan för att sätta klorna i den gigantiska kakbuffen som stod framdukad. Jag bytte några ord med Wilhelmina Hoffman så att vi hade det flesta under kontroll. Klockan blev 17.00 och vi välkomnades. Därefter pratade Yvonne, som är alzheimers sjukdom om hur det känns att ha en demenssjuk, omgivningens reaktioner och insatser. Efter var det min tur att gå upp på scen, jag hade sedan tidigare planerat ganska väl om vad jag ska prata om och vad jag tycker är viktigt. Jag valde att börja prata om Pappa diagnosdag, alltså ingenting innan diagnosen sattes på papper. Jag berättade därefter om kontrollen över mitt och pappas liv, om att jag under hela sjukdomen försökt kompensera det dåliga samvetet över att aldrig räcka till och över andra jag saker jag kontrollerade. Enbart för att jag kände ett tvång över att kontrollera något då Pappas sjukdom endast rann ur fingrarna på mig. Jag pratade även om besvikelsen över livet, om att det inte blev som jag tänkt. Till sist pratade jag om beslutet till Pappas flytt till fogdaröd och tacksamheten över att faktiskt ha dessa erfarenheter. Efteråt tackades jag med en stor bukett blommor och paket. 
 
 
Efter mig pratade Henrik setterberg, professor och forskare kring demenssjukdomar. Han pratade om hur forskningen kring demens varit och hur den utvecklats, även hur den inom de närsta år kommer att se ut. Tyvärr är foskningen, pengarna och allt som rör demens så otroligt dåligt. Där vi står idag kommer vi även göra de närmsta tio åren. Skrämmande. 
 
 
Efter pausen berättade Jenny sin historia, en tjej som också är ung anhörig till sin pappa med demenssjukdom. Hon berättade om att hon både är stark och svag. Om hur det är att vara anhörig, vilka som ser barnen, de bortglömda barnen när oftast personen med demenssjukdom står i centrum. Hon berättade även hur viktigt det är att känna, att känna sig stark, svag, glädje och ilska. 
 
 
En stund senare var det dags för Björn Kjellman att prata om sina erfarenheter, han berättade mycket om saker som han är tacksam för men även det han ångrar. En mycket öppen och ärligt berättelse. Sedan kom den sista föreläsaren, Thomas bodström, han berättade om sin mamma som har alzheimers sjukdom. Thomas gjorde ett så bra avslut på denna kväll, han menade hur viktigt det är att faktiskt skratta åt dessa konstiga och de mest humoristiska situationen som uppkommer i samband med en demenssjukdom. Jag har även nu bestämt mig för att läsa hans bok.
 
 
 
 
Ett oerhört stort tack till Alzheimerfonden för all finansiering, det stora intresset och alla de fina människor som jobbar där. Även att det är många jag tidigare aldrig mött så är vi en stor familj allihopa. Så tacksam att jag kan dela mina erfarenheten med er och att ni brinner att det finns sånna som mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag går tåget, mot Stockholm och World trade center. Jag har sedan en tid tillbaka tackat ja till att föreläsa. Det kommer att bli en stor föreläsning med flera hundra lyssnare. Ändå känner jag mig ganska lugn. Mina erfarenheter och kunskaper är ju fast i benmärgen. Det känns bara så konstigt att lilla lilla jag tillsammans med Björn Kjellman, Thomas Bodström, Jenny Eriksson mfl. ska delta i Alzheimers temakväll. Dock ser jag fram emot det oerhört mycket, det ska bli roligt att för första gången förläsa inför så många människor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här lyser jag tydligt med min frånvaro. Dock har det hänt massor i mitt liv. Skolan har dragit igång igen efter fem månaders uppehåll. Jag har även flyttat. Dock känner jag att mitt liv ett tag tillbaka har gått åt rätt håll. Jag känner numera att livsglädjen är tillbaka hos mig och min familj. Det känns liksom som om vi kan blicka framåt. Äntligen.
 
Jag har inte varit och hälsat på Pappas under hela augusti eller september. Jag har helt enkelt haft andra saker att göra då tiden tyvärr är begränsad. Men det bästa är att, jag känner absolut inget dåligt samvete alls. Det kommer inte ta alldeles för lång tid innan jag träffar honom igen, men jag måste åka en dag jag känner mig redo. Jag vet inte om Pappa ens tänker på mig, saknar mig eller om han bara lever sitt liv på fyrklövern. Men jag saknar honom och vill snart åka dit.
 
För att återgå till flytten har en tanke där väckt mig tydligt. Det är ganska mycket som ska göras och fixas i samband med en flytt. Det ska bäras saker, det ska inhandlas nytt. Allt ska sättas i ordning och en del i det nya boendet behövs renoveras. Var är Pappa? Jag behöver hans bärhjälp. Jag behöver någon som hjälper mig att skruva ihop möbler, som kan hänga upp mina tavlor och rullgardin. All den praktisk hjälp som Pappa faktiskt har kunnat. Inte nog med det skulle jag behöva en stöttepelare eller en varm hand. Jag behöver Pappa så mycket! Såklart finns det andra människor som hjälper och stöttar, det är jag otroligt tacksam för. Men det är i sådana situationer det tydligt märks att någon saknas, någon jag behöver.