Jag har lyst med min frånvaro här ett tag. Livet har kommit emellan. Livet har rullat på, trots tråkiga månader har det varit ganska så bra. Året har gått, pappa har bott på fyrklövern mer än ett år. Året utan honom har nu passerat och vi förstår mer och mer att det är såhär nu. Vi kan börja fokusera på oss själva, utan dåligt samvete. 
 
Men nu har vi ett bakslag. De sista veckorna har varit jobbiga. Pappa är orolig och frustrerad. Antingen springer han, eller vinglar han så personal får stödja honom. Det finns inget mellanting. Pappa går numera alltid med en knuten näve. Han hotar, slåss och förstör. Dagligen. 
Han är så orolig att han nu tillfälligt blivit flyttad till annat boende för att minska intrycken för pappa vilket kan medföra mindre utrbrott. Även för personalen och respekt för de övriga boende. De andra på boendet får även dem anpassa sig efter Pappas sjukdom. Det är begränsade tider folk kan hälsa på fyrklövern och när väl dörren ska öppnas krävs det minst två personal som ska underhålla pappa samtidigt som någon måste möta gästen. Detta för att pappa inte ska rymma eller springa ifrån stället. 
 
Det känns jobbigt att veta om hans ångest, frustration och ilska. Han har så mycket i sig som måste ut. Då saknar han förmågan att kontrollera sig utan slår på den som står närmast och kan inte hejda sitt beteende. Samtidigt tänekr jag även på personalen. Även att detta är deras arbete och att de får betalt för att gå dit måste det kännas konstigt att behöva vara rädd för att bli hotad och misshandlad. Jag kommer själv ihåg hur rädd jag var för Pappa när han hotat mig och min familj. Jag gick omvägar för att inte ens möta honom. 
 
Mitt i allt detta tänker vi på vilken medicin Pappa har. Han kräver mer medicin, men sedan att hitta en medicin som passar hon är svårt. Jag och min familj anser att vi nu är där att det är bättre att medicinera 'ner' honom. Då slipper Pappa själv sina känslor. Hela hans världskrig inombords. Och med en lugnare Pappa får även boendet en bättre atmosvär. Läkaren är dock försiktig med att medicinera då medicinen anses som rävgift. Att den förstör mer än göra nytta. Och den medicinen pappa får förstör hans hjärna och kropp så oerhört mycket. Men.. Vad finns att rädda? Spelar det någon roll om vi ger en 'bättre' medicin? Blir han friskare då? Nej. Pappas sjukdom går åt ett håll. Även om vi medicinerar eller inte så är det 100% dödlighet på alla demenssjukdomar. Då får vi se till att Pappa är lugn för stunden, allt för att göra hans liv så värdigt det går. För just nu, är de det inte... 
 
Tänkte att jag skulle uppdatera lite hur vi och Pappa just nu har det. Tiden bara rinner ifrån oss likaså Pappa. Jag tycker att, precis som innan, vi i familjen nu kan ta hand om oss ganska väl. Det känns som om liksom det värsta lagt sig. Det känns som om vi nått botten och nu är påväg upp. För mig är det verkligen så. Jag blir inte längre lika ledsen eller förtvivlad när de negativa beskeden kommer.
 
Pappa har sedan en tid tillbaka behandlas med olika mediciner och testats från och till för att försöka hitta en medicin som passar honom. Pappa har tidigare fått en medicin som egenligen är som ett rävgift. En gammal medicin som gjorde att han blev som i en glasskål. Han slapp oron, men kontakt med honom fick vi inte. Numera har han behovsmedicin när hans humör dalar och en medicin som ska miska hans oro. Det är ju otroligt svårt att egenliten medicinera alla demenssjukdomar men framförallt frontallsobsdemens. Det är liksom som att det ena slår ut det andra. Det känns som om vi aldrig kommer att komma runt Pappas aggresiva beteende, hur vi än medicinerar.
 
Det har just nu för Pappa varit en ganska dålig period. Vi har fått ställa in ett par träffar med honom då han har varit orolig, frustrerad och fått vredesutbrott. Han har nu och en tid tillbaka varit aggresiv på personalen att de nu fått sätta in extra personal för att klara av att hantera Pappa med hans sjukdom. Jag har aldrig varit för medicin eller menat på att man ska övermedicinera någon. Men just nu känner jag att Pappa behöver mycket medicin, om det gör att han blir hel groggy eller somnar spelar egenligen ingen roll. För Pappa har det just nu bättre sovandes i sängen där han slipper oro och förtvivlan än med mindre medicin och utbrott. Det blir lättare för personalen men framförallt känns det skönare för Pappa. Hur vi än gör så går Pappas liv inte att rädda, därför spelar det just nu ingen som helst roll hur mycket medicin han får eller hur det påverkar hans kropp. Demens är hundra procent dödlighet, även om jag skrattar, gråter, medicinerar eller inte. Därför gäller det att göra det som känns bäst. just nu.
Den senaste tiden har varit en oerhörd tuff period. Jag haft sådan ångest jag inte ens kunnat föreställa mig. Hjärtat har liksom hållit på att hoppa ur min bröstkorg. Jag kände mig så begränsad, allt var jobbigt, tråkigt och trist. Vad jag än tänkte eller såg var det en känsla av ångest kopplat. Hjärtat bankade. Varje andetag gjorde ont. Hela kroppen gjorde så fruktansvärt ont. Just den känslan kunde jag aldrig föreställa mig. Men det gör så ont. Så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag önskade bara att liksom bli överkörd och tillplattad av en grävmaskin, för den onda känsla skulle då bara bli en bråkdel. 

Jag valde att ta medicin för att få en push till att komma vidare. Efter en känsla med medicin kände jag mig som en schizofren person. Jag liksom blev till två. Den jag är. Och den jag är med medicin. Jag kunde sedan hålla en dialog med dessa två människor. Den ena upplevde det ena, det andra såklart det andra. Jag fick sådan hjärtklappning och bara blev allmänt konstig. Kunde handla på ett sätt som jag inte ens skulle kunna tänka mig tidigare. 

En kväll för några veckor sedan kände jag mig otroligt ledsen. Precis som alla dagar den period. Men så bara kom det ett stopp. Jag bara tänkte 'nu är det slut! Nu orkar jag inte vara ledsen längre'. Jag bara bestämde mig för det. Jag vill inte ha någon ångest och den ska inte få styra mitt liv. Jag valde då att tvärt sluta med medicinen, vilket jag vet man absolut inte ska göra. Men nu har det gått några veckor, några veckor utan medicin, utan ångest, oro eller tårar. Jag har varit glad! Jag har känt glädje och lust. Jag har fan varit glad!! Och det ska jag fortsätta vara. 

Dock är jag väl medveten att sånna perioder kommer och går. Det har det gjort under hela pappa sjukdomstid. Liksom varje höst och vår har jag under ett par veckor haft det extra jobbigt. Denna gång har känslorna varit extra starka och några veckor längre. Och det är helt okej. I dessa veckor finns det något bra, liksom ändra perspektiv på livet för en stund. Just nu är jag överlycklig av att vakna med en känsla av lust. Istället för att bara vilja somna om. 

Jag kommer att ha ångest många gånger i mitt liv. Jag kommer gräva ner mig tusen gånger till. Men jag kommer söka och uppleva mer det positiva, mer det glada. Jag ska inte sträva efter ångest, liksom söka den. För där har jag varit och i det spåret är det väldigt enkelt att fastna. Jag accepterar inte min ångest och den ska inte få styra mitt liv. Utan det är jag som ska styra mitt liv och min ångest. Den får gärna finnas där, liksom bara existera, utan något betydelse. Men den ska inte påverka mig, begränsa eller ha övertag. Det bestämde jag mig för. Och det står jag fast vid.