I hela pappa sjukdomstid har mitt mående gått i perioder, ibland upp, ibland ner. Jag kan se ett samband med att de tuffa perioderna kommer en gång på hösten och en på våren. Det jobbiga har varit några veckor för att sen vara övergående. 
 
Jag har just nu haft en period som inte verkar vara övergående. Min bröstkorg håller på att explodera. Liksom en känsla av att någon stryper mig då jag knappt får luft. Samtidigt håller jag på att kräka över denna vidriga känsla. Tårarna rinner obegränsat. Jag är så trött. Kan inte sova. Mitt huvud dunkar. Jag har sån ångest, panikångest, liksom den håller på att döda mig. Det känns som om jag just nu kommer dö i min kropp, i mina känslor, i mina tårar och ångest. Att min livsglädje aldrig någonsin kommer komma tillbaka. Eller att längtan och lusten försvunnit för alltid. 
 
Kanske det kan vara att det snart är ett år sedan pappa flyttade. Första julen utan honom. Även julen efter då han tog stryptag på min bror. Kanske julen bara blivit något negativt och jobbiga känslor efter i fjol. Eller kanske det bara blivit för mycket för mig. Kanske bägaren bara runnit över. Liksom en människa orkar inte hur mycket som helst. 
 
Det jag allra mest funderar över är inte mina känslor och ångest. Jag försöker tänka att det är en känsla som just nu bara finns liksom glädje, hat och lycka. Det jag allra mest är orolig för är att, tänk om känslorna aldrig går över. Tänk om jag går i djup depression. Att jag en dag inte kommer ur sängen och inte orkar eller vill längre. Att jag föralltid kommer ha denna sjukdom. Hur fan överlever jag? Och hur påverkar det mig som människa nu och i framtiden? Kommer jag återhämta mig eller alltid behöva leva och hantera dessa känslor? 
Just nu ser jag ingen utväg, här kommer jag stanna, dö och bli begraven. 
 



Efter vårdcentralens dåliga bemötande och resurser bestämde jag mig för att byta till valjehälsan. Jag gjorde det och ringde dit för att boka in möta med en kurator och läkare. Kvinnan i växeln frågade varför jag ville prata med en läkare. Jag berättade då varför och får till svar "Varför ska du träffa en läkare, du är inte sjuk?". Jag svarar snabbt "Nej, jag är inte sjuk i demens, tack och lov". Samtidigt blir man så förvånad över påståendet att jag blir tom. Jag får min tid och lägger snabbt på. Direkt blir jag ledsen och tänker på hur jag istället skulle sagt, men det var lite sent då.. Kvinnan i växeln sa även att kuratorn själv ringer upp sina patienter för att boka tid, bra tänkte jag och la på. Idag är det en vecka sedan jag bad om stöd och ännu lyser kuratorn med sin frånvaro. 
 
Under hela Pappas sjukdomstid har vi blivit oerhört bra bemötta. Jag har aldrig upplevt något så svårt som nu. Nu ska jag diskutera, argumentera för min rätt till hjälp. Men jag tror att minnesenheten i Karlskrona ligger bakom en del av all den stöd och hjälp vi fick.
 
Nej, mina vänner, se till att håll er friska, för att bli sjuk eller behöva stöd och hjälp finns det varken tid eller pengar till, framförallt ett bristande bemötande som gör att det känns dåligt och otryggt att be om hjälp. Den hjälp jag har rätt till. Är man sjuk gäller det att på egen hand bli frisk.
Tummen ner till de två vårdcentraler som finns i Sölvesborgs kommun!
 
 

Jag tänker mycket om vad som hänt denna tid Pappa varit sjuk. Tänker mycket på hur mina fötter bara ryckts undan, hur jag blivit en ny människa även att utseende, kött och blod är det samma. Men framförallt hur mitt liv var innan sjukdomen. Det var ju helt perfekt. Men det tyckte jag inte då. 
 
Under tiden Pappa bodde hemma orkade jag mycket. Jag och mamma hjälptes åt att ta hand om Pappa då den andra ordnade med praktiska saker. Vi hann aldrig att tänka efter hur saker kändes på samma sätt som idag, utan det var bara att göra. Alltid gällde det att hänga efter Pappa och hans impulser. Just nu längtade jag efter Pappas flytt, jag tänkte då att jag kanske kan få mer ro men framförallt lugn. Jag skulle kunna hälsa på honom utefter mina vilkor, när jag känner och kan hälsa på honom. 
 
Men nu när vi är här, denna tiden i sjukdomen jag trodde skulle ge mig lite lugn. just nu längtar jag bara tillbaka till tiden då Pappa bodde hemma. För då orkade jag. Jag orkade fightas, finnas och ha ansvar kring Pappa. Jag orkade träffa honom, samtidigt jobbade jag och pluggade. Mitt glada humor fanns. Nu när vi är i denna perid i sjukdomen ser jag fram emot Pappas bortgång. Egentligen får jag aldrig ens säga det och såklart ser jag inte fram emot det. Men jämför jag hur tillståndet just nu är, då menar jag bara väl genom att se och tänka på bortgången. När jag ser på den tiden ser jag även då, ro. Inte helt, men mer än vad det just nu är. Då finns han inte mer. Jag kan inte göra något, inte någongång. Han kommer aldrig komma tillbaka. Just nu kan jag hälsa på, ringa. Jag hör personalen ordna med medicin, inlägg i skorna, ny jacka och allt praktisk som jag en gång orkade att ordna. Jag tror det blir lite lättare då. 
 
Men framförallt, när Pappas bortgång kommer, då kommer krismöten ordnas. Vi kommer få blommor hemskickat där de beklagar sorgen. Det inkommer samtal. Det skrivs i tidningen och alla, precis alla vet hur jobbig en bortgång är. Alla vet inte att kampen kring en sjukdom är värre. Det är just nu vi behöver krismöte, det är nu vi behöver samtal, blommor och omtanke. Det är nu vi behöver förståelse, inte sen. För sen kommer nog att bli ett andertag utåt. Någon slags lättnad. Det kommer inte vara lättare, bara på ett annat sätt som förhoppningsvis kan upplevas som lite lättare. 
 
Kriskurvan