Det är nu två veckor sedan jag var hos Pappa. Två veckor som jag tidigare visste skulle bli fulla med sorg. Men vet du? Det är precis tvärtom.
Jag har vaknat pigg och glad. Jag har haft ork till att hitta på saker. Jag har tillbringat alla dagar på jobbet som förövrigt känns deppigt men som pekat åt det positiva hållet. Just nu känner jag mig glad. Riktigt glad. Liksom en känsla av fjärilar i magen om att allt just nu är bra. Det är liksom att jag ibland kommer på tanken - är det verkligen bra? Hur kan det kännas bra när det egentligen enbart är svart?
Det trillar in förfrågningar om föreläsningar där jag tackat ja, projekt i olika omfattning samt ytterliggare en tvsändning.
Jag hoppas att denna känslan stannar kvar ett tag, eller kanske den kommit för att stanna? Tänk att livet kan vara så upp och ner, helt slutkört och svart men ändå kommer känslorna, de som jag alltid strävar efter, glädje.
