Den senaste tiden har varit en oerhörd tuff period. Jag haft sådan ångest jag inte ens kunnat föreställa mig. Hjärtat har liksom hållit på att hoppa ur min bröstkorg. Jag kände mig så begränsad, allt var jobbigt, tråkigt och trist. Vad jag än tänkte eller såg var det en känsla av ångest kopplat. Hjärtat bankade. Varje andetag gjorde ont. Hela kroppen gjorde så fruktansvärt ont. Just den känslan kunde jag aldrig föreställa mig. Men det gör så ont. Så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag önskade bara att liksom bli överkörd och tillplattad av en grävmaskin, för den onda känsla skulle då bara bli en bråkdel.
Jag valde att ta medicin för att få en push till att komma vidare. Efter en känsla med medicin kände jag mig som en schizofren person. Jag liksom blev till två. Den jag är. Och den jag är med medicin. Jag kunde sedan hålla en dialog med dessa två människor. Den ena upplevde det ena, det andra såklart det andra. Jag fick sådan hjärtklappning och bara blev allmänt konstig. Kunde handla på ett sätt som jag inte ens skulle kunna tänka mig tidigare.
En kväll för några veckor sedan kände jag mig otroligt ledsen. Precis som alla dagar den period. Men så bara kom det ett stopp. Jag bara tänkte 'nu är det slut! Nu orkar jag inte vara ledsen längre'. Jag bara bestämde mig för det. Jag vill inte ha någon ångest och den ska inte få styra mitt liv. Jag valde då att tvärt sluta med medicinen, vilket jag vet man absolut inte ska göra. Men nu har det gått några veckor, några veckor utan medicin, utan ångest, oro eller tårar. Jag har varit glad! Jag har känt glädje och lust. Jag har fan varit glad!! Och det ska jag fortsätta vara.
Dock är jag väl medveten att sånna perioder kommer och går. Det har det gjort under hela pappa sjukdomstid. Liksom varje höst och vår har jag under ett par veckor haft det extra jobbigt. Denna gång har känslorna varit extra starka och några veckor längre. Och det är helt okej. I dessa veckor finns det något bra, liksom ändra perspektiv på livet för en stund. Just nu är jag överlycklig av att vakna med en känsla av lust. Istället för att bara vilja somna om.
Jag kommer att ha ångest många gånger i mitt liv. Jag kommer gräva ner mig tusen gånger till. Men jag kommer söka och uppleva mer det positiva, mer det glada. Jag ska inte sträva efter ångest, liksom söka den. För där har jag varit och i det spåret är det väldigt enkelt att fastna. Jag accepterar inte min ångest och den ska inte få styra mitt liv. Utan det är jag som ska styra mitt liv och min ångest. Den får gärna finnas där, liksom bara existera, utan något betydelse. Men den ska inte påverka mig, begränsa eller ha övertag. Det bestämde jag mig för. Och det står jag fast vid.
3 kommentarer
Ingrid Johansson
08 Jan 2015 07:27
Kämpa på!!!
Kram Ingrid
Linnéa
26 Jan 2015 13:04
Stor KRAM till dig och familjen, Elina!
Tänker på er <3
Christèl
28 Jan 2015 13:18
Elina.
Jag läser dina ord, och jag förstår att du kämpar oerhört. Jag vill skicka dig Värme och Styrka
Tipsar om en låt där det du skriver ryms.
https://www.youtube.com/watch?v=9tdU47LNCfY
/Stor Varm Kram,
Christèl
Kommentera