Just nu så frustrerad, arg och trött. Men framförallt ledsen. Min pappa är sjuk. Min pappa drabbades av en dödlig sjukdom innan han fyllt femtio år. Vi levde i en familj med fem individer. Plötsligt försvinner en. Detta medför ett evigt kämpande, dels under tiden pappa bodde hemma men även nu, dock på ett annat sätt. Varken lättare eller svårare. Allt är lika jävligt. Vi är fyra individer kvar, det är jag, min storebror, lillebror och mamma. Plötsligt skulle vi klara oss utan min pappa, vår pappa och make. Detta är en livskris. Detta är en katastrof för vår familj som gör oss förvirrade och deprimerade.
I samband med en livkris lär varje individ i vår familj känna sig själv. Varje individ gör sitt bästa för att klara av sin vardag, sin framgång och överlevnad. Varje individ i vår familj gör olika. Alla i familjen gör varken rätt eller fel. Eller kanske bara rätt och fel.
Mina bröder har valt att inte hälsa på pappa sedan hans flytt. Detta beslutet har de tagit med hjälp av sitt hjärta. Detta handlar inte om att överge, utan kanske att bevara den friska pappa. En pappa som ser pigg, frisk och glad ut. Mina bröder agerar inte på samma sätt som mig. Jag gör på ett annat sätt, som är precis lika rätt som mitt.
Min mamma har också valt att träffa en ny man. Detta gör hon med all respekt mot pappa. Mammas och Pappas relation påverkas inte utav att det kommit in en ny i vår familj. Snarare tvärtom. Det hjälper mamma vidare. Vi har en ny familjemedlem i vår familj som visar oss all respekt, som bryr sig om oss alla. Som hjälper oss vidare med sina erfarenheter och som vi, även har en tung ryggsäck. Hur mycket mamma än tjatar, anstränger sig eller sitta hemma och väntar så kommer pappa aldrig tillbaka. Pappa har alltid gjort allt för sin familj och önskat oss väl. Det gör pappa ännu. Pappa vill ta oss vidare och att vi ska ta tillvara på livet. Här och nu.
Därför vill jag aldrig mera höra, varken i affären, på fikarummet i hemtjänsten, hos frisören, på jobbet eller genom vidriga rykten åsikter och värderingar kring vårt sätt att göra kring pappa. Anton gör rätt. Albin gör rätt. Mamma gör rätt. Jag gör rätt. Vi alla gör allt vi kan. Alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt. Därför kan jag bara ge ett tips till de människor som inte har något bättre för sig än att lägga värderingar på vår familj och handlande att ta sig själv i kragen. Vad bidrar du med i vår familj? Hjälper du oss på något sätt? Finns du där som stöd? Är du en som har kontakt med oss? Om man är anhörig, granne, skolkamrat eller medmänniska spelar ingen roll. De människor som gör vår familj gott får mer än gärna komma med råd och tips. Resterade del skapar bara ännu mera tårar, ångest och ledsamhet. Försöka titta på sig själv genom andras ögon. Förmodligen går inte det då förmågan inte finns och då man endast kan prata om andra. Ni förstör. Ni gör oss ännu mer ledsna. Men framförallt, det är ni som gör att vi orkar kämpa ännu mer för pappas rätt. För vi kommer aldrig bli som ni.
46 kommentarer
Anonym
18 Sep 2015 15:38
Delat..
Anonym
18 Sep 2015 19:22
så bra skrivit blir så jävla arg att folk inte kan sköta sej själv ni gör väll va ni tycker huvudsaken är att ni mår bra så stå på er skit i andra o lev ni livet det är ni värda kram.pia.
SusanneI
18 Sep 2015 19:35
Kära du !
Det var det värsta jag hört, hur kan människor göra så.
Vem har rätt att ha åsikter om ert liv era val. Hoppas dessa människor kommer till insikt med sitt beteende . Kram
Britt-Marie
18 Sep 2015 20:17
Ingen har gått i era skor Elina Kram på er alla å lycka till med era liv!
En främling
18 Sep 2015 20:31
❤
Anonym
18 Sep 2015 21:29
Förstår att det är en fruktansvärd situation ni har hamnat❤. Och att ni har alla olika sätt att handskas med detta på och det ska kännas bra för er vilket är viktigast. Hoppas att människor kan hålla andra saker för sig själva och hellre stötta er i det ni behöver. All styrka och kraft till er familj❤❤
/Annika
Fasen vad bra skrivet Elina! Ingen kan ens föreställa sig hur någon annans kris, krig eller helvete ser ut och då ska man heller inte ha åsikter om hur man försöker hantera livet. Ta hand om varandra, det är det viktigaste. /fröken Jenny
18 Sep 2015 21:39
Jenny
Anonym
18 Sep 2015 21:42
Så bra du skriver Elina! Håller med dig fullt ut! Ni är så starka allihopa och jag beundrar er. Kramar
steve hildingsson
18 Sep 2015 21:51
Jag är inte vem som helst , jag är kusin till Jan Banan ( hans egna ord) och jag har ganska bra koll på sjukommen eftersom jag själv har jobbat med dessa pat. Jag måste berömma er för att ni kan gå vidare med tanke på alla dessa motgångar ni har haft med Jans sjukdom. Likväl vill jag säga LEV ert eget liv och skit i vad alla säger, för dessa människor som snackar en massa skit vet inte hur det är med att ha en man, pappa, släkting som är sjuk i denne fruktansvärda skudom.
LEV ERT LIV, och ta vara på varandra.
Ring om det nåt ni vill fråga, jag har fortfarande lite koll på sjukdomen
Ulrika
18 Sep 2015 22:45
Usch för alla hemska människor som ska lägga sej i sånt som inte angår dem! Varför mår vissa så bra av att prata skit??? Gå ni alla rakryggade och fortsätt leva era liv så bra ni kan, och verkligen förtjänar! Hälsa `mossan´att jag kanske hänger med henne på en motorcykeltur nångång:-))) Kram Ulrika
Pia
18 Sep 2015 23:35
Har träffat din pappa många gånger när han var inne hos oss i fotoaffären och beställde bilder. Har tänkt på er mycket och hur svårt det måste ha varit och är för er. Ni måste leva vidare så bra ni nånsin kan och på det sätt som ni själva känner är bäst. Kram till er och hälsa mamma! <3
Anonym
19 Sep 2015 06:22
💖
Anonym
19 Sep 2015 06:42
Människor kan vara för jävliga rent ut sagt!!!!!
Strunta i vad dom säker för ni själva vet ju att ni gjort allt ni kan för Er pappa och man.
Alla hade inte klarat det som ni!!!
Man förstår inte hur det är förrän man själv är där.
Så lätt att prata!!!!!
Du är helt otrolig på att skriva och uttrycka dej så man verkligen blir berörd!!!!
Kram på dej!
Ingrid
Anonym
19 Sep 2015 06:42
Människor kan vara för jävliga rent ut sagt!!!!!
Strunta i vad dom säker för ni själva vet ju att ni gjort allt ni kan för Er pappa och man.
Alla hade inte klarat det som ni!!!
Man förstår inte hur det är förrän man själv är där.
Så lätt att prata!!!!!
Du är helt otrolig på att skriva och uttrycka dej så man verkligen blir berörd!!!!
Kram på dej!
Ingrid
Anonym
19 Sep 2015 13:08
Känner inte er, men tror inte att er pappa/make hade önskat att era liv hade stannat upp när han blev sjuk.
Violetta W
19 Sep 2015 18:40
💗 Många kramar till er alla 💗
Anonym
20 Sep 2015 08:07
Ni ska aldrig någonsin bli som andra. Ni ska alltid vara er själva precis så som ni gör. Andra må tycka vad de vill och det hade de gjort även om ni blivit som alla andra. Så fortsätt gör vad som är rätt för var och en av er och må så bra ni bara kan. Kramizat
Lisa från Skåne
20 Sep 2015 10:09
Lätt att säga att ni ska göra si eller så, ingen vet hur en person reagerar förrän den är i samma sits. Gör precis det ni tycker är rätt för att få ett bra liv. Tror inte att din pappa vill att ert liv ska stanna upp pga. hans sjukdom. Kram!
Anonym
20 Sep 2015 21:03
❤
Annica
21 Sep 2015 12:27
Styrkekramar till dej och din familj !
Millan
21 Sep 2015 15:30
Jag har inte gått i samma skor, men jag har gått i liknande skor för några år sedan. Du är duktig på att skriva, och jag håller med dig. ALLA reagerar på olika sätt och ALLA gör rätt på sitt eget sätt.
Kramar från mig
Linda
21 Sep 2015 20:38
💝
Svåger
22 Sep 2015 15:48
Empati och medkänsla !!
Ida
26 Sep 2015 10:01
Läste tidningen idag och blev väldigt berörd. Jag är lika gammal som dig och har äldre föräldrar, 65 respektive 70 år. I våras blev min pappa dålig och har fått göra en mycket stor hjärtoperation. Under hela min uppväxt har jag haft tanken liggandes i bakhuvudet att mina föräldrar är äldre och jag inte kommer få ha kvar de lika länge som andra... Livet är verkligen ett lotteri och man vet ingenting... Tack för att du delar med dig! ❤️
christina
26 Sep 2015 15:14
Vi är i samma situation som du så jag vet hur tufft du har och har haft det. Frontallobsskador är otroligt svåra att leva med framförallt för anhöriga. Livet måste gå vidare och jag tycker ni är jätteduktiga som tar tillvara det. Din pappa blir inte bättre för att era liv stannar upp. Livet finns bara här och nu.
Gunilla
26 Sep 2015 16:57
En stor varm KRAM till DIG! Ta hand om dig!
Anhörig
27 Sep 2015 17:02
Bra rytit! Har liknande levnadshistoria. Är i ständig utveckling, medan min man (den sjuka) är i ständig nedgång. Jag bloggar också om detta.
Sofie.
28 Sep 2015 00:16
Jobbar själv med dementa och beundrar alla anhöriga som lägger ner så mycket tid. Ibland får man nästan påminna om att dom inte ska glömma bort sig själva.. Ni gör all rätt i "leva vidare med era liv". Tanken på din pappa finns ju såklart kvar i bakhuvudet hela tiden. Men som efter en sorg, där man ändå börjar leva igen sakta men säkert.
All eloge till dig och din familj, så mycket tid ni har lagt ner! ♡
Tina Linder
04 Oct 2015 21:59
Hej!
Känner så för er alla (dig, din far, dina bröder och din mor). Undrar hur det går för er? Har din far kommit till ett bättre ställe?
Ta hand om er allt ni kan. Tänker på er.
Tina
Anonym
04 Oct 2015 22:34
Underbart inlägg. Du har så rätt. Alla gör på sitt sätt o hanterar saker o ting på sitt sätt. Rätt eller fel? D finns inget rätt eller fel när det kommer till känslor och kärlek. Då är det hjärtat som styr. Heja er!!!!!!! Jessica
Anonym
04 Oct 2015 22:40
Underbart inlägg. Du har så rätt. Alla gör på sitt sätt o hanterar saker o ting på sitt sätt. Rätt eller fel? D finns inget rätt eller fel när det kommer till känslor och kärlek. Då är det hjärtat som styr. Heja er!!!!!!! Jessica
Anonym
04 Oct 2015 22:43
Min farbror har denna sjukdom. Inte ens något man önskar sin värsta fiende. Styrka till er 💕
Tord Williamsson
05 Oct 2015 05:15
Jag emigrerade till Canada i unga år och min mamma fick en demens sjukdom i ca 60 års alder. Varje gång jag kom tillbaka till Sverige så var det inte bara svårt att se henne bli sämre, men också att se hur jävligt min pappa hade det. Han gjorde allt för henne och till slut orkade han inte mer, hon fick sen bo på ett hem för demens sjuka. Han började gå ut och dansa varje vecka och började LEVA igen. Jag och min bror var 100% bakom honom. Han träffade en kvinna som han umgicks och gick på dans med. Han talade om för mig att det var viss släkt eller vänner som inte tyckte det var rätt att han hade en annan kvinna medan mamma var vid livet. Jag sa till honom att om man ska göra alla till lags så får man inte göra någonting. LEV sa jag till honom! Min mamma gick bort för 5 år sedan efter 10 års sjukdom och han har nu en underbar kvinna som har samma intressen men numera ingen dans av åldersskäl. Så att avsluta, den friska maken eller makan måste fortsätta att ha ett meningsfyllt liv med kärlek och togetherness utan samvetskval. Jag är väldigt stolt över dig Elina och hur stark människa du är! En dotter som din far kan vara otroligt stolt över!!!!
Tord
Emma
05 Oct 2015 11:21
Jag är nog en av de få som kan säga att jag vet hur det känns. Min pappa är 54 år har samma diagnos. Alla ska alltid ha åsikter om hur man gör och agerar. Gör det som passar er bäst och lev livet så gott det går. Man har det tungt nog ändå. Jag hoppas innerligt att ni hittar ett boende till din pappa så han får ett så värdigt liv som möjligt. Efter mycket mycket slit och kämpande har min pappa äntligen fått flytta till ett helt underbart boende i Falkenberg💕Där är få boende och dom blir aktiverade hela tiden, promenader i skogen, bowling mm. Styrke kram till dig och din familj
Anonym
05 Oct 2015 14:49
Min pappa fick sin demenssjukdom vid 49 års ålder, det finns nog inga rätt eller fel hur man ska göra i den situationen , jag och min syster sörjde pappa , men fanns hos honom ända till slutet. men så jobbigt det var och det gör så ont ännu , fast det är flera år sen nu <3
Anonym
05 Oct 2015 19:43
Åh vill så gärna prata med dig! Min lillwbror som är 51 fick sin demensdiagnos i våras. Men ju mer kunskap jag får om sjukdomarna demens ju mer förstår/tror jag att den skada (16 år) som han fick ett fall från hög höjd gav så svåra skador att han fick en psykiratisk diagnos i 25-årsåldern. Idag bor han med 85-95 åringar i ett förträffligt demensboende.
Ann-Sofie Silverskär
07 Oct 2015 01:20
Tack för flera timmars styrkeläsning av din blogg! Jag kommer att följa er och då jag samlat mig, även dela med mig av några rader. Du skriver så bra och jag känner igen mig i veranda ord som både tidigare ung anhörig till psykisk sjuk och numera ung medelålders anhörig till även fontallobsdement. Styrkekramar till er alla!
Marie
09 Oct 2015 15:55
Kära du,
Din blogg har fått min vardag att stanna upp i tre dagar. Jag har läst vartenda inlägg, började bakifrån och fram till ditt senaste inlägg. Mitt hjärta värker, det gör ont att läsa om din fina far. Det gör ont att läsa om din våndor, jag beundras din kamp, styrka och kärlek. Vilken fantastisk dotter du är, säkert formad av din far i sina bästa dagar.
Jag önskar dig och familjen styrka att ta er vidare, både nu och sen.
Tack för att du delat med dig så generöst, jag har lärt mig mycket på vägen. Och ditt livsöde har gett mig många tankeställare.
Kram från en okänd.
Anonym
15 Oct 2015 22:24
Hej!
Jag vill så gärna komma i kontakt med ngn som har en anhörig med denna sjukdom eftersom att min familj är anhöriga. Finns det ngn anhörigförening som du känner till?
Väl mött
Anonym
19 Oct 2015 09:24
Hej Elina! Jag känner så för dig och de dina. Min mormor har också drabbats av en demenssjukdom som ung.
Skulle jag kunna få
Intervjua dig inför ett skolarbete? Jag tycker att kunskapen om demenssjukdomar är mkt dålig och många har tyvärr förutfattade meningar. Tack för
Att du sprider kunskap och delar med dig! Mvh Emelie Lundmark
Bitte Widell
01 Nov 2015 19:05
Hej Elin!
Kände din pappa som ung kille i moppeåldern😃 vi hade sommarstuga på Rågångsnabben, träffade gänget varje sommar. Jag har följt din blogg länge, undrar idag hur det gick med flytten av Jan till nytt boende? Du har inte skrivit på länge....Vill oxå berätta att min mamma har Alzheimers och är på ett boende för dementa, med allt vad detta innebär😪 får kämpa för henne ideligen. Styrkekramar till dig och din familj! 💞
Jan Erikson
04 Nov 2015 10:25
Jag är också en av dessa anhöriga till någon som lider av Frontallobsdemens.
Läste artikeln i tidningen och känner så förtvivlat väl igen mig.
Jag jobbar som assistent och arbetsledare för de assistenter som sköter min sjuka fru och vet följaktligen vad det innebär.
Ett tips för de som söker kontakt med likasinnade är facebook gruppen "Frontallobsdemens - stöd & tröst för anhöriga"
Delar gärna med mig av mina egna erfarenheter också.
https://www.facebook.com/groups/384911534967115/
Jan Erikson
04 Nov 2015 10:25
Jag är också en av dessa anhöriga till någon som lider av Frontallobsdemens.
Läste artikeln i tidningen och känner så förtvivlat väl igen mig.
Jag jobbar som assistent och arbetsledare för de assistenter som sköter min sjuka fru och vet följaktligen vad det innebär.
Ett tips för de som söker kontakt med likasinnade är facebook gruppen "Frontallobsdemens - stöd & tröst för anhöriga"
Delar gärna med mig av mina egna erfarenheter också.
https://www.facebook.com/groups/384911534967115/
Anonym
08 Nov 2015 10:53
Så bra skrivet
Ingen annan än ni själva vet vad som är bäst för er och er familj att handskas med detta
Har själv jobbat med dementa
Styrkekramar till hela familjen
Anonym
08 Nov 2015 13:50
Hej!
Vi är tre bröder som oxo har en dement pappa. Vår mor fick också demens, alzheimer och dog i denna sjukdomen för snart fem år dsedan. Pappa börjar bli så pass dålig att han inte känner igen oss alla gånger. Han är annars frisk och kry i kroppen och har gott humör och skämtar mycket. Det man får lära sig, i denna fruktansvärda sjukdom, är att som anhörig se dagen idag och stunden just nu, är den bästa. För länge fram blir personen bara sämre och man når inte lika långt in i sinnet och vi lever 'i stunden ' och har roligt tillsammans. Även om han glömt om en stund, att vi träffats såhade vi det fint då!
Man gör det så bra man kan och så mycket man orkar.
Kämpa på och njut av stunden
Anonym
08 Nov 2015 22:42
Jag känner inte dig, men jag lider med er när jag läste din text. All kärlek till er familj och din pappa!
Kommentera