Föreläsningen i förra veckan gick bra. Jag höll mitt löfte kring att öppet berätta min historia, hur ett liv bara vänds upp och ner. Alla känslor, likom ett helt världskring. Även mycket praktiskt.
Pappa bor kvar på fogdaröd. Han har numera enbart en egen lägenhet där han är tillsammans med två personal. Mamma var för någon vecka sen på möte med biståndshandläggare, demenssköterska, områdeschef, vd på fogdaröd och personal för att diskutera framtiden för pappa. Liksom om han bor i en lägenhet i höör tillsammans med personal kan hans behov tillfredställas exakt lika med en lägenhet här i sölvesborg. Dock är kostnaderna betydligt mindre.
Områdeschefen började mötet med att beskriva pappa. Hans problematik och beteende. Mamma beskrev det som att de pratade om en helt galen person, som inte har någon som helst uppfattning om omvärlden. Hon fick alltså reda på mycket som händer och hänt som vi inte fått reda på. Såklart på gott och ont. Anhöriga ska inte veta allt. Hon beskev pappas beteende, de raseriutbrott han har och som återkommer hela tiden. Personalen och de boende tar emot slag efter slag. Även hans sexualitet har visat sig. Han har gjort många saker, som verkligen inte är okej. Pappa har inkontinensproblem. Sköter inte sin hygien efter toalettbesök. Kissar ner sig.
i slutet av månaden är det möte med läkare och sköterskor från minnesenheten i Lund. Mamma har tagit kontakt med dem för att pappa är i behov utav mer medicin. Han måste medicineras mer. Pappa har även börjat få ont i sin rygg, går med dålig hållning och klarar inte att sträcka på sig. Han har ont.
Just nu var det längesen jag såg honom och min stora önskan just nu är bara för att få se honom. Jag vill se hur han ser ut, hur han mår. Samtidigt är jag såklart rädd, han har försämrats mycket. Nu är även hans kropp slut. Jag tycker så synd om honom. Över hans sjukdom, över allt han går miste om. Och detta kommer alltid vara min största sorg.
