vifemtillsammans.blogg.se

Pappa är fortfarande kvar på Piva i Karlskrona. Vi har varit och hälsat på honom ett par gånger. Gångerna vi varit där har pappa fortfarande varit oren. Vad jag förstår så jobbar inte personalen där med omvårdnad på det sättet ett boende gör. Dock har pappa ett människovärde och hur sjuk han än må vara så är det ingen människa som förtjänar att gå tolv dagar utan att duscha. Utan att byta kläder, kalsonger eller strumpor. Mamma valde att tillsammans med personal hjälpa pappa med att duscha. Vi tog på honom fina, rena kläder. Rummet städades och det byttes rena sängkläder. Efter det upplevde jag att pappa faktiskt var lite piggare. Men, det säger väl sig själv..

 

Vi har också för ett tag sedan varit på Fogdaröd för att häma pappas kläder. De har alltså inte lämnat några kläder när han flyttade från fyrklövern. Samtidigt lämnade vi en blomma, såklart i lila vilket är alzherimers färg. Vi skrev ett fint kort och tackade för tiden där. Vi har också fått ett erbjudande om att pappa skulle kunna flytta tillbaka till Fogdaröd. Han är väl enklare att han hand om nu när medicinen är annorlunda och han upplevs som lugnare. Vi var då tydliga med att tacka för oss. Vi vill inte vid nästa problem vara med om samma sak. Besvikelsen över deras handligar är ett faktum och pappa är värd mer än så. 

 

Samtidigt är det så jobbigt att se honom. Han har så ont. Går framåtlutad och det hugger i mig att se honom ha så ont i ryggen. Biverkningarna från medicinerna sätter sina spår och så kommer det fortsätta vara. Han får tillräckligt stor dos morfin att han inte kan få mer utan kommer då endast att sova. När jag sist var där sov han när vi kom dit. Och det tog en stund för honom att vakna. Vi satt hos honom en lång stund. Han bara låg och tittade på mig och mamma. Jag vet att han är lugn när vi är där. Men hans tomma blick, döda ansiksuttryck och smala kropp är så kämpigt att titta på. 

 

 

Det jobbigaste är egentligen att höra orden att min pappa har en svår hjärnskada. Han är i livets slutskede och vårdas under palliativ vård. Vi förlorar honom när som helst. Samtidigt ska vi försöka tänka på honom som frisk. Som pigg och glad. Men det gör så fruktansvärt ont. Ibland känns det enklare att tänka på honom som sjuk. För tiden när han var frisk saknar jag så fruktansvärt och av den tanken blir jag så oerhört ledsen. Känslorna kommer och går. Dagar kommer och går. Ibland dödar jag. Ibland hoppas. Ibland skrattar jag. ibland gråter. Och så får det vara. Så kommer det att vara.