vifemtillsammans.blogg.se

Vi går tillbaka en månad i tiden.

Pappa vårdades på psykiatriska intensivvård savdelningen i Karlskrona. Läget förändrades och ansågs inte längre vara stabilt. Vi kallades till Karlskrona. Jag möts av pappa liggandes i sängen. Syretillförsel är inkopplat. Pappas mun är öppen och kämpar för att ta emot luft. Lungorna är fulla med slem och i den mån det går suger personalen upp slemmet från halsen. Personal vakade över pappa då även han fått andningsuppehåll. Pappa får morfin. Allt för att minska på ångest och känslor som gör ont. Detta var lördagen.

Läkaren har beslutat att pappas LPT hävdes i maj månad. Detta betyder att kommunen nu kommer att få betala för pappas plats på landstinget. Vi började då undersöka särskilt boende för pappa. Jag och mamma har varit runt i kommunen och pratat med personal och enhetschef. Tittat på eventuella lägenheter och andra boendemöjligheter som skulle kunna passa pappa. Vi tackade nej till det första boendet då vi tydligt såg hur låg personaltäthetet är kring jobb och omvårdnad av människor.

Vi tittade därefter på ett annat boende i kommunen. Antalet personal på antal vårdtagare var också det samma. Vi hade redan innan besöket blivit informerad om negativa erfarenheter. Vi i frågesatte detta till enhetchefen som då lyssnade på oss och menade att hon, med sitt mandat valt plats till oss. Det kändes lite bättre. Kanske det kan vara en av de bättre avdelningarna.

Vi önskade personlig assistans, vilket pappa genom försäkringskassan är beviljad. Men fick då ett nej av biståndshandläggaren då det både ska ordnas bostad och en fungerande personalgrupp. Detta görs inte på ett par veckor. För så akut var det tydligen kring pappas flytt.

Pappa återhämtade sig en aning. Men fördes ändå med sitt stora vårdbehov i ambulans från karlskrona till vår hemkommun. Personal från piva följde med, även mamma. Personalen från boendet hade varit på introduktion under ett par dagar på piva. Pappa kommer till sitt rum där han ska bo. Rummet som vi inrett. Det tog lång tid innan personal från boendet kom om välkomnade och presenterade sig för pappa. Efter en lång stund kom det massor av människor, det var undersköterskor från boendet, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och enhetschefer. Det pratades massor om och kring pappa, över huvudet på honom. Tillslut fick mamma ta ett andrum och gå ut i från rummet. Kvar sitter då pappa. Huvudpersonen som alla pratar om och som är den sista som varken kan prata för sig eller delge sina känslor kring denna konstiga situation. Detta var måndagen veckan efter.

Tisdagen veckan efter flyttades pappa till en annan avdelning. Anledningen var att pappa visat sig aggressiv. Pappa har idag svårt att förflytta sig utan hjälp. Hans rörelser är sävliga och saknar helt talförmåga. Det enda sättet för pappa har att kommunicera eller åtminstone visa några känslor är genom kroppen. Antigen sävligt slå med armen eller visa sig orolig i blick och rörelse. Men skyddombudet på boendet anser att pappa är en fara för sig själv och för de andra brukarna. Dessutom när halva personalstyrkan gått på semester. Om det nu spelar någon roll när man jobbar med människor. Brukarnas omsorgsbehov går ju inte på 50% för att halva arbetslaget gått på semester. Det är ingen som informerat oss att de upplevt pappa som orolig från måndag till veckan efter på tisdagen. Jag fårstår inte hur man kan utvärdera en flytt efter åtta dagar. Och dessutom inte när det till och med saknas genomförandeplan.