Under julledigheten var jag och hälsade på Pappa i Karlskrona. Jag fick ett fint bemötande som välkomnade oss och undrade om vi vet någon om nuläget. Jag berättade att jag pratat med mamma men att även personalen kunde berätta hur dagsläget var. Vi gick ner mot Pappas rum. Fick vänta några minuter utanför då det behövs personal och fika förbereddes. Sedan en tid tillbaka har det anställds en väktare på Pappa, som sitter utanför hans rum dygnet runt. En person som ger trygghet till personalen men som även hjälper dem om pappa skulle bli agressiv. Dock är det ett bra tag sedan han visade tecken på aggression. Efter att jag hälsat på de fem personal som stod utanför gick jag och en vårdare in till pappa. De hade en bricka med mycket fika på. Det var julmust, frukt, godis, chips och kakor. När vi kom låg pappa i sängen. Han tittade med stora ögon på min när jag kom in och satte mig vid hans sida. Jag berättade att det är Elina som är och hälsar på honom. Han tittar då på mig, ger mig ett dött ansiktsuttyck och säger Elina. Det värmde gott.
Vi satt en stund inne på rummet. Pappa åt från fikan och gillar att sitta och 'pilla' med fikan. Han gick någon gång. Men la sig snabbt igen. Vi fick hjälpa honom både att resa och lägga sig då jag tror att stabiliteten och musklerna i kroppen är utarmat. Vi hjälpte honom med dricka och att han skulle sitta upp och äta för att inte sätta i halsen.
Jag och vårdaren pratar gott. Lite kring julen, jakt, pappas mående och allt som vi bara kommer på. Det känns skönt att sitta och prata. Tror pappa också njuter av att lyssna på oss och höra våra röster. Vårdaren berättade att Pappa nu har det bra där. Att de har kommit in i hans rutiner, lärt känna honom och kan jobba med pappa på ett bra sätt. Det värmer gott. Han har svårigheter med att gå, snubblar lätt. En biverkning från medicinen är att muskelstelhet vilket har gjort att han fastnat i vissa rörelser. Hans ben är tunga och omedgörliga likt en träplanka.
Efter en stund berättade jag för pappa att jag skulle köra tillbaka hem. Att jag kommer och hälsar på honom en annan dag. Jag körde från pappa med ett hjärta och bröstkorg några kilo lättare. Visst är han så medtagen av sjukdomen. Jag kan knappt räkna hans fungerande funktioner på en hand. Men som anhörig känns det bra att han nu bara ligger i sängen. Sover mycket, tittar upp och kanske reser sig för att lägga sig igen. Det ser ut som om han har ro. Han är lugn och det känns bättre att hälsa på honom.
