vifemtillsammans.blogg.se

Fick några reaktioner kring mitt tidigare inlägg om att söka hjälp i form av samtalsstöd eller annat. Jag har en kurator jag varje vecka går och pratar med. Första gången pratade vi mycket om Pappas sjukdom och allt runt om kring mig som påverkar min livssituation just nu. De andra gångerna har vi mer fokuserat på hur jag kan påverka mina tankar, känslor och beteende. Hur jag ska gå till väga för att bibehålla det positiva och bra. Jag känner att jag just nu måste gå om mina problem för att hitta en lösning. Hur mycket jag än söker svar, lösning eller pratar om Pappas sjukdom kommer han inte bli frisk eller göra situationen mindre jobbig. Därför tänker jag att jag måste gå om problemet för att kanske hitta glädje på annat vis för att kanske göra det jobbiga mindre jobbigt. 

 

Jag har även idag varit hos en fysioterapeut (tror jag). Han gick igenom kroppen på mig, om det är något i min kropp som punkterar på vissa delar som i sin tur gör att upplevelsen av någonting känns jobbig. Han la märke till många intressanta, även några mindre intressanta saker i min kropp. Även hur min kropp påverkar det jag känner. Helt ärligt kan jag berätta att ångesten kändes som bortblåst efter det mötet. 

 

För en tid tillbaka har jag även börjat inta psykofaramaka, liksom ett antidepressivt läkemedel. Jag har aldrig varit emot läkemedel men känt att jag behövt "ordna upp" mina problem på egen hand. Liksom problemen upplevs eller blir inte mindre utav läkemedel. Då vände läkaren direkt samtalet mot mig. Han berättade att om han precis diagnostiserat mig med cancer, hade jag då sagt samma sak "Jag ordnar det på egen hand"?. Nej, faktiskt inte. Men jag valde ändå bara att få läkemedlet utskrivet utan att inta det. Jag ville bara inte. Men så kom det en dag, en dag jag kände att jag inte klarar gå ett enda steg till. Den enda utvägen jag då såg vad läkemedlet, så jag valde att ta dem då. 

 

Nu, såhär några veckor i efterhand då medicinen stabiliserat sig kan jag förklara hur det känns. Problemen är inte mindre, de upplevs verkligen inte som mindre. Mina känslor såsom glädje, hat eller nedstämdhet existerar fortfarande. Den enda skillnaden jag kan känna att serotoninet, liksom lusten finns där. Jag kan nu vakna en morgon och ha lusten att gå till jobbet, lusten att laga mat, lusten att gråta, skratta eller bara titta upp. Det fanns inte där innan. 

Jag har nu egna erfarenheter av antidepressiva läkemedel och ser det enbart positivt. Dock förstår jag fortfarande inte hur skambelagt läkemedlet är. Människor lyfter på ögonbrynet när jag berättar vad jag intar. De frågar om jag nu blivit känslormässigt avtrubbad. Att jag nu blivit lycklig. Jag blir så oerhört frustrerad hur stigmatiserat just detta läkemedlet är om vi skulle jämföra med en behandling för cancer eller hjärt och kärlsjukdomar. Där är det helt okej att inta behandling och skulle någon mot förmodan motså ses det som icke normalt. Intar man sedan läkemedel för psykiska besvär ses man som ett psykfall med stora problem. 

 

Jag känner också en stigmatisering men har valt att skriva ut detta för att visa dessa människor som helt saknar kunskap och erfarenhet. Även att himlen emellanåt är svart finns det hjälp att få. Hjälpen och behandligen ska inte ses som nedlåtande eller skamliknande. Jag vill att stigmat kring psykiska sjukdomar och dess behandling ska minskas och det gör vi genom en sak. Berättar.