Just nu känner jag bara att jag är glad att Pappa har blivit sjuk. Jag är inte glad över just honom, utan över oss anhöriga. Innan Pappa blev sjuk tog vi vandra förgivet. Vi tog inte varandra på allvar och kände att träffas vi inte idag gör vi väl det imorgon. Vi träffades inte så ofta och var precis som vanligt mot varandra. Nu därimot. Vi kramas, vi uppskattar varandra. Pussas. Säger hur mycket vi betyder för varandra. Vi ger blommor och hittar på små saker tillsammans som är stora gulklimpor för oss.
Ibland träffar jag människor som bara tänker på sig själva. Som inte uppskattar varandra. Som bara är allmänt tråkiga och trissta. Som är ovänner eller gör sig ovänner med andra människor. Väljer att göra andra folk illa och förstöra. Vad jag hatar dom! Jag förstår inte hur man kan välja det.
Visa varandra kärlek. Uppskattning. Träffas, umgås, gör sådan som ni mår bra av. Är vi vänner och försöker acceptera varandra så kommer vi tillsammans så långt. Kärleken övervinner allt! Det vet jag. För det har jag precis upptäckt. Jag älskar alla mina nära och kära så mycket, jag är så lyckligt lottad att just få dela mitt liv med alla dessa fantastiska människor.
