Just nu känner jag bara att jag är glad att Pappa har blivit sjuk. Jag är inte glad över just honom, utan över oss anhöriga. Innan Pappa blev sjuk tog vi vandra förgivet. Vi tog inte varandra på allvar och kände att träffas vi inte idag gör vi väl det imorgon. Vi träffades inte så ofta och var precis som vanligt mot varandra. Nu därimot. Vi kramas, vi uppskattar varandra. Pussas. Säger hur mycket vi betyder för varandra. Vi ger blommor och hittar på små saker tillsammans som är stora gulklimpor för oss. 
 
Ibland träffar jag människor som bara tänker på sig själva. Som inte uppskattar varandra. Som bara är allmänt tråkiga och trissta. Som är ovänner eller gör sig ovänner med andra människor. Väljer att göra andra folk illa och förstöra. Vad jag hatar dom! Jag förstår inte hur man kan välja det. 
 
Visa varandra kärlek. Uppskattning. Träffas, umgås, gör sådan som ni mår bra av. Är vi vänner och försöker acceptera varandra så kommer vi tillsammans så långt. Kärleken övervinner allt! Det vet jag. För det har jag precis upptäckt. Jag älskar alla mina nära och kära så mycket, jag är så lyckligt lottad att just få dela mitt liv med alla dessa fantastiska människor. 
Jävla sjukdomsjävel! Jag vill bara ta dig och slita dig i bitar. Dränka dig och sparka dig så hårt jag kan. Jag ska knäcka nackel och sakta, riktigt jävla sakta, göra så att du får lida till döds. För det är precis, exakt vad du gör med min Pappa! Ge mig tillbaka honom, så som han är och inte så som du har gjort honom. Jävla demens. Jag hatar dig Frontallobsdemens!
 
 

Jaa, vad ska jag börja? Jag har tvåhundramiljoner saker jag skulle vilja berätta men samtidigt ingenting. Jag är full, men ändå tom. Det händer saker hela tiden, tillståndet försämras med stora kliv käpprätt åt helsike. Den senaste veckan har jag och mina brödrar har varit på ett par anhörigträffar, både där vi har träffat andra unga anhöriga som också är drabbade av detta helvete. Vi har också träffat demenssjuksköterska, kurator och psykolog. Vi pratar om våra upplevelser runt och kring Pappa. Tankar, känslor, beslut. allt.
Jag har under hela tiden trott att Pappas sjukdom sakta försämras men kan stanna upp under vissa perioder. När och hur länge är det ingen som vet. Men, ack så fel jag hade. Sjukdomsprocessen är såhär. Ju tidigare någon utvecklar en Frontallobsdemens och ju fortare de första åren försämras, destu snabbare insjunknar personen. Direkt tänkte jag, Om vi ska prata med goda mått om Pappas diagnos så fick vi diagnosen i Oktober, alltså ca fyra månader sen. Vi kunde märka på Pappa att allt inte var som vanligt i December 2011. Och innan dess har sjukdomen pågått i ca ett år utan någonsom helst märkning. Alltså December 2010. Nu har Pappa haft sjukdomen i tre år och vilken skillnad! Jaa, jag vill inte ens tänka tillbaka.. 

Pappa målade huset, jagade, fiskade, klippte häckar, gräsmattan. Han gjorde allting som en vanlig Pappa gör. Nu, nu gör han därimot ingenting. Han ligger bara på soffan eller bläddrar i fotoalbumen. Han tar verkligen inte sig för att göra någonting. Och om det skulle vara något, då är det hans jävla impulser som styr honom. Det är dom som säger till Pappa att tjata varje dag, tiomiljarder gånger om att han ska låna mig bil. Det är dom som säger att Pappa ska köpa fågelmat varje morgon. Det är dom som tar Pappas ord ifrån honom. Det är dom som förstör. Det är dom som dödar Pappa. Men framförallt, det är dom som förstör oss - Jag, lillebror, storebror och mamma!