Vaknade natten till igår i tårar och så oerhört rädd. Liksom i ren panik. Någon förföljer mig. Det är någon som vill mig något illa och jag är livrädd. 
 
Jag drömde att jag var hemma hos mamma och pappa. Pappa hade då fått ett vredesutbrott, av vilket orsak kommer jag inte ihåg. Han jagade mig igenom huset och ut på trädgården. Hans stora starka kropp och hans svarta ögon ser jag tydligt. Han ska skada mig. Jag springer ner mot en skogsdunge för att ta skydd. Pappa går då tillbaka in i huset. Jag ligger kvar på marken för att avgöra om han lugnat ner sig. Pappa kommer efter en stund ut ur huset med hagelgeväret och riktar det mot mig. Jag duckar och hör ett skott avlossas. Jag klarade mig även denna gång utan skador. Pappa går sedan tillbaka till huset och hämtar cykeln för att cykla iväg. Jag springer då mot grannen där jag vet att mamma befinner sig. Samtidigt vaknar jag..
 
Tänk vilka tankar och erfarenheter jag fått, främst över händelsen julafton 2013, men även hela Pappas sjukdom. 

I förra veckan var jag, Anton och Albin i Avesta på Sjöviks folkhögskola för ett anhörigläger. Jag har varit skeptisk redan från början innan vi tackade ja. Anhörigsamordnaren ifrån Avesta kommun har många gånger ring mig för att liksom övertala mig. Jag pratade med min bröder och tillsammans bestämde vi oss för att åka.  

Vi åkte nattåget mot Stockholm för att på morgonen ta tåget mot Avesta. Där hämtade två personal oss för att köra oss till folkhögskolan. Vi kom in och fick presentera oss inför de andra 20 personerna som var där.  

Vi packade in väskorna i rummet och gick sedan på första föreläsningen. Jag fick nästan lite panik den stunden, jag kände bara att jag inte orkar älta Pappa sjukdom. En sjukdom har drabbat honom och vi kommer föralltid att vara drabbade. Hur jag än bär mig åt kommer han aldrig mera att bli frisk. Vi åt sedan lunch innan nästa föreläsning. Där träffades vi syskon tillsammans med två andra med föräldrar drabbade av frontallobsdemens och två av lewy body demens. Mitt enda krav innan jag tackade ja till lägret vara att jag ville bli sedd utifrån vår situation. Och ingen i vår familj är drabbad av Alzheimers sjukdom. Vi pratade mycket om hur våra olika familjer ser och såg ut. Skillnaden om det är en mamma eller pappa som drabbas. Hur anhörigstödet och familjebandet varit. Jag kan glatt säga att vi i alla situationer varit öppna och pratat, det har vi haft mycket hjälp utav på vår resa.  

På kvällen spelade vi kubb, brännboll, skitgubbe och dunkgömme. Vi lämnade mobiler och datorer inomhus för att ta oss tillbaka på nittiotalet en stund. Så himla skönt! 

Dagen därpå började vi med att lyssna på Kerstin Lindström, en kvinna som har mycket kunskap om demenssjukdomar, lagar och hjälpmedel. De flesta var ju såklart till Alzheimers men jag fick faktiskt ett tips om att skaffa en målarbok som heter Mandalas till Pappa. Det kan hjälpa att rita vilket kan göra att han för en stund kan slippa oro.  

Därefter var det dags för fråga doktorn. Det var en kunnig och erfaren specialistläkare som kunde svara på några frågor. Några fick hon helt enkelt säga pass på. Såklart finns det inget svar kring ärftligheten av frontallobsdemens. Forskningen behöver liksom komma igång och gärna nu..  

Jag ska ärligt säga att jag endast fått ett tips under lägret och det var boken. Alla lagar och hur vi bäst går tillväga har vi redan passerat och med det gör jag faktiskt med ett leende. Vi har tagit på reda så mycket information och enligt mig gjort allt som står i vår makt helt utan någon som helst anmärkning. Alla beslut har vi fattat bra. Däremot var det så skönt att träffa människorna, de som vet hur jag och min familj haft och har det. De som har samma känslor och funderingar som mig. Det känns liksom som om vi är syskon och hör ihop, men vi känner inte varandra..  

Tack Alzheimerfonden för finansieringen och såklart de fem anhörigsamordnarna som under dagarna gjort allt för oss!

För en tid tillbaka kontaktade fyrklövern mamma, i samband med att Pappas sjukdom tar honom mer och mer blir sjukhusbesöken fler. Pappa behöver ansöka om färdtjänst för att fram och tillbaka få skjuts. Mamma ansökte om färdtjänst genom Blekingetrafiken då Pappa fortfarande är folkbokförd i Sölvesborgs kommun. Han kommer dock inte att utnyttja färdtjänst av Blekingetrafiken utan av Skånetrafiken.

Att ansöka om färdtjänst är liksom ganska lätt. Men att sedan bli beviljad det, dessutom med andra omständigheter än vanliga är inte lika lätt. Det ska liksom utredas, granskas, diskutera för att ompröva alla möjliga sätt så att beslutet tillslut kanske kan fattas.  

Men, så finns det de små, ganska små, eldsjälarna som sticker upp lite här och var. Kvinnan på Blekingetrafiken hade läst igenom Pappas ärende. Hon hade sedan läst lokaltidningen. Och kände igen efternamnet. Hon tog då tag i ärendet och kontaktade mamma. Hon förklarade att hon hade vetskap om vår situation och att direkt stämplade vårt beslut som godkänt.

Ännu en gång slapp vi, mamma, att förklara Pappas svårigheter och brister som sjukdomen tagit. Ännu en gång slapp vi att skämmas och känna skuld över sjukdomen. Vi slapp prata, berätta, övertyga eller kriga för att få en insats Pappa är berättigad till. Detta gör att vi kan spara energin och lägga den på något betydligt viktigare. Detta är precis detta som gör att vi orkar, en dag till..