För en tid sen skrev jag ett inlägg om medicinen min Pappa får. Jag har sedan fått höra på omvägar om att Pappa nu har fått sin bromsmedicin. Phuu. Men vilken tur!

För det första. Står det någonstans i mitt inlägg om bromsmedicin eller som skulle kunna växlas med bromsmedicin?

Och för det andra, om det skulle finnas bromsmedicin. Då hade vi väl redan ha gett den till honom? Vi hade väl inte väntat i ett år?

Jag vet precis var läckan kommer ifrån och jag är så sugen på att skriva namnet med stora, feta bokstäver. Men, jag ska inte sjunka lika lågt. Syftet med bloggen var ju ändå att dela med mig av vår vardag. Men med tiden har den nästan ändrats. Just nu är det största syftet att kunna dela med mig av min kunskap och lära andra att förstå sig på denna konstiga sjukdom.

Någon bromsmedicin finns det inte till frontallobskadade! Medicinen Pappa får är ett atypiskt antipsykotiskt läkemedel som främst används för att behandla psykiska störningar såsom schizofreni. Läkemedlet används också för att behandla beteendestörningar vid demenssjukdomar, såsom svår oro och ångest. (Direkt taget ur FASS.se)

 

Året 2008 hände det mycket i vår familj. Mamma ville börja läsa. Hon fick mycket god respons utifrån och det var mycket prat och funderingar i vår familj. Skulle hon orka läsa? Klarade vi i familjen oss på det lilla bidraget csn ger? Det var samtidigt som jag tog mitt körkort, min och min storebrors student och lillebrors moped. När jag ser tillbaka så kämpade vi tillsammans. Vi barn sommarjobbade för att klara oss och Pappa jobbade på bra för att försörja familjen.

Mamma kom in på Jämshögs folkhöskola och hade två tuffa år innan hon våren 2010 var utbildad socialpedagog. Det var två år som har utvecklat mamma väldigt mycket genom att ha en bra utbildning att stå på och just det som hon utbildade sig till, att jobba och bemöta människor.

Pappa har haft sin diagnos i snart ett år. Vi har vetat det i snart två år. Pappas första symtom på en sjukdom kom runt omkring mammas utbildningstid eller strax därefter. Varför kom hon egentligen in på skolan? Varför började hon läsa just detta år i hela hennes liv?

Det var för att du ska klara denna livkris som vi verkligen har. Du bemöter bra, du pratar med Pappa på ett naturligt och avslappnat sätt. Du underlättar ditt liv genom att ha en otrolig drivkraft. Du ringer, bokar möten, tar för dig och vet precis vad du pratar om. Du håller samman vår familj samtidigt som du håller vårt hus levande och klarar ditt jobb för att ekonomiskt klara er. Du kämpar för att varje dag orka din vardag.

Lilla mamma... Jag vet att du känner dig tom. Liten. Jag vet att du inte orkar så mycket länge till. Jag vet att all din energi snart är slut och att du varje dag kämpar för att överleva och stiga upp. Även att du ser så glad ut vet jag hur slutkörd du är. Jag vet att du känner dig så liten och att du inte orkar längre.

Stora mamma… Du har stöttat mig genom min tid som au-pair både innan och efter. Du har hjälp mig att vinna över mina tankar. Under värsta året i mitt liv har du stöttat och orkat lyssna på mig. Du har peppat mig att orka ha tre års utbildning framför mig. Samtidigt har du visat mig den kärlek och omtanke som är obeskrivlig. Du har bara funnits där för mig, som den enastående mamma du är. Och glöm aldrig, aldrig, hur värdefull du är och hur stor du är för mig!

Sedan en tid tillbaka har Pappa lätt blivit väldigt arg och upprörd över saker. Skruvmejseln har flugit, det har skakat i väggarna av hårda slag och dörren bara dräms igen. Vi ser aldrig något samband i varför han har blivit arg. Men det vi kan tro (som vi hela tiden får göra) är att det kan vara situationer som Pappa själv förstår att han inte riktigt följer med längre.

Vi får försöka att ha ”fingertoppkänsla” hela tiden men ändå räcker det inte till. Vi kan väldigt sällan förutse när han kommer att bli arg utan det bara kommer hastigt och plötsligt. Det enda vi har fått sagt till oss från psykolog och läkare är att plocka bort alla föremål som på något sätt kan skada oss och försöka springa från platsen eller hemifrån direkt för att försöka skydda oss själva så mycket det bara går.

Allt detta plus all energi som Pappa har tar verkligen knäcken på oss. Han är så fruktansvärt orolig och rastlös att han hela hela tiden gör saker. Han går in och ut, han tömmer all matavfall i komposten att råttorna dansar av lycka och sopgubben tror att vi är knäppa. Han sopar plattorna, klipper gräset två gånger samma dag och plockar undan efter oss innan vi knappt hunnit plocka fram det vi behöver.

Vi visste sedan tidigare att vi aldrig skulle få i Pappa någon medicin. För han äter ingen medicin eller tabletter, då är man ju inte sjuk.. Vi tog kontakt med läkaren och fick lugnande utskrivet. Det var då i flytande form så vi lättare kan lura i honom genom att blanda det i drickan. Vi testade att blanda medicinen i ett glas Coca Cola. Pappa tog en klunk, spottade och tviade för att direkt slå ut det. F-n tänkte vi då. Det är kört. Vi fick ett nytt recept utskrivet som då var i tablettform som vi får krossa och lägga i maten eller drickan. Vilket fungerar utmärkt! Pappa är nu lite lugnare och tål lite mer innan han blir arg eller upprörd. Han kan nu sitta en liten stund innan han reser sig. Men, vi måste smuggla med medicinen. Alltid ha den krossad i en burk redo till hands. Pappa ska absolut inte se att vi stoppar i något i hans mat eller dricka och inte någon annan heller. För hur ser det ut när jag medvetet i smyg stoppar ett vitt pulver i Pappas dricka som han ska dricka. Det är lite kruks, men det går.. 

Det känns verkligen grymt att behöva göra något sånt. När jag ska stoppa medicinen i drickan eller mackan så känner jag mig så grym och dum. Som värsta mördaren. Det känns verkligen så. Jag allvarligt talat hatar att behöva göra det. Att behöva göra så mot min Pappa. Men jag måste. Jag måste orka finnas för Pappa och ta mig igenom denna resan. Då är detta det allra bästa för oss och för honom, just nu..