Nu, när jag står som dotter till en sjuk Pappa tänker jag ofta på val i livet som vi hela tiden utsätts för. Vi får och kommer under hela vårt liv komma till olika vägskäl när vi inte vet vilken väg vi ska gå, knappt vilket ben vi ska stå. Det kan bero på kunskaper och tidigare erfarenheter vi har i vår ryggsäck som påverkar vårt val.

Sedan Pappa blev sjuk har jag börjat tänka extra mycket på val som jag och min familj har gjort. Om vi hade kunnat gjort olika för att följden då skulle blivit olikt. Eller om det bara är ödet som har fått bestämma att Pappa fått en demensutveckling. Eftersom jag vet att det finns en risk att Pappas demessjukdom är ärftlig kommer jag att tänka extra mycket på mina val i mitt liv. Ska jag fortsätta jobba med det jag gör och vänta till jag också utvecklar en demenssjukdom eller ska jag fortsätta sikta mot stjärnorna?

Ibland kan jag känna att jag bara vill sluta med allt - skola, jobb, vardag och intressen. Hela livet känns skit och just då orkar jag inte en ända minut till. Men under hela mitt liv på fotbollsplanen och en underbar familj har jag alltid fått höra - det är okej att bryta ihop och komma igen. Jag ska fortsätta drömma. Jag ska fortsätta att kämpa. Jag ska göra det för Pappa! För jag vet, om Pappa hade varit frisk och förstått allting hade han varit så otroligt stolt över mig, så stolt över mina två brödrar och sist men inte minst, vår älskade Mamma. Vi kämpar igenom varje dag med en fruktansvärd kamp och oro kring Pappa. Pappa behöver oss och vi ska aldrig svika honom! Vi kämpar för att få en meningsfull vardag för oss och för Pappa. Det klarar vi fem tillsammans - Jag och min fantastiska familj! <3
 
 
Idag var jag och Pappa ute och gick tillsammans med min och mina föräldrars hund. Till en början kändes det rätt okej att gå och jag trodde det var en såkallad "bra" dag för Pappa. Efter en stund kände jag mig mer och mer förtvivlad över Pappas konstiga påståenden och handlingar. Jag ville bara stanna upp, titta och skrika det högsta jag kan och samtidigt knuffa på honom - VARFÖR kan du inte bara förstå? VARFÖR ska det vara så svårt? Jag kände mig så arg. Så arg över hela situationen att jag nästan höll på att strängas!
 
Jag började att svälja medan mina tårar kom smygandes bakom näthinnan. Jag blev så ledsen och besviken. Ledsen och besviken på livet. Det är inte såhär jag har drömt om. Det är inte så jag vill se eller känna mot min Pappa, framtida Morfar eller Farfar. Just i den stunden ville jag stoppa tiden, gå fram till Pappa, ge honom den största, varmaste och goaste kram jag någonsin gett någon människa och säga att allting kommer att bli bra. Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så jäkla synd om honom. Pappa, min stora pappa som alltid varit en förebild för mig blir bara så liten.
 
Jag älskar dig Pappa men jag hatar din demens.
 
 
 
 
Dagarna och veckorna gick i en ruskans fart och vi var kanske hemmablinda. Detta var nästan exakt ett år sen. Det var då en god vän till mina föräldrar frågesatte - hur mår er Pappa egentligen? Jaa, tänkte vi. Hur mår han egentligen.. Det var som först då vi frågade Pappa om han tyckte att allting var som det ska eller om någonting blivit annorlunda. Pappa berättade då att han hade känt ett obehag i ena sidan av huvudet. Vi tog kontakt med läkare och fick snabbt genomgå en datortomografi. Allting visade sig vara okej och vardagen tog vid igen.

Vi hade sedan en tid tillbaka planerat en resa till Filippinerna som vi åkte på i mitten av Februari. Det var en fantastisk upplevelse och gjorde att vi i familjen kom varandra ännu närmre. Under ett par veckor bodde vi tillsammans och umgicks konstant. Det var då vi i familjen verkligen kunde konstatera att allting inte är som vanligt med Pappa. Vi märkte tydliga personlighetsförändringar, glömska och vi missuppfattade varandra ofta. När vi kom hem återupptog vi kontakten med vårdcentralen och kom då till en annan läkare. Sedan dess har allt gått fortare än någonsin..
Pappa har genomgått en rad olika tester - datortomografi, blodflödesmärtning, ryggmärgsprov, psykiska tester, EEG mfl. I mitten av Oktober fick vi ett såkallat slutdatum av Pappas utredning. Vi fem i familjen följde med så vi kunde stötta varandra och höra samma sak. Pappa fick då diagosen Pannlobsdemens.
Det som har varit svårt under utredningen är att förklara för Pappa att vi ska till sjukhuset och varför vi ska dit. Pappa vet att han inte är sjuk. Han tar inga tabletter eller någon medicin. Då är man ju inte sjuk. Vi har fått tagit hjälp av någon sorts mutning. Som ni kanske vet lever Pappa för jakt. När vi skulle till Blekingesjukhuset i Karlskrona var det en bra idé att samtidigt åka till Eriksberg för att titta på alla djuren. För stunden gick det genast bra att följa med.

Jag har också läst om olika faser vi människor går igenom vid sorg. Vi vet att vi kommer att förlora Pappa en dag. Under tidens gång försvinner han psykiskt mer och mer ifrån oss men fysiskt finns han kvar. Vi i familjen har varit mer om förnekelse, vi började beskylla oss själva för att vi har konstiga tankar. Det är inte Pappa det är fel på, utan det är på oss. Likaså Projicering, vi försöker hitta lösningar på Pappas handlande för att hitta någon anledning varför. Såklart har fasernas fart varit olika av oss anhöriga och vi har reagerat olika. Vi pratar väldigt mycket om situationen, det känns som om det hjälper oss att bearbeta denna sorg, oro, ångest vi har inom oss.

Vi försöker påminna varandra om allt det postitiva som finns runt om oss. Det finns så många helt underbart fina människor som verkligen bryr sig om oss, på ett ärligt och naturligt sätt. Vi lever för dagen. Hittar på saker som vi tycker om att göra tillsammans. Tar tillvara på varandra och uppskatta det lilla livet ger oss förtillfället. Jag kunde aldrig i hela min värld tro att just jag, just vi fem, skulle drabbas av något så fruktansvärt som demens. Jävla skit sjukdom. Dö