Just nu så frustrerad, arg och trött. Men framförallt ledsen. Min pappa är sjuk. Min pappa drabbades av en dödlig sjukdom innan han fyllt femtio år. Vi levde i en familj med fem individer. Plötsligt försvinner en. Detta medför ett evigt kämpande, dels under tiden pappa bodde hemma men även nu, dock på ett annat sätt. Varken lättare eller svårare. Allt är lika jävligt. Vi är fyra individer kvar, det är jag, min storebror, lillebror och mamma. Plötsligt skulle vi klara oss utan min pappa, vår pappa och make. Detta är en livskris. Detta är en katastrof för vår familj som gör oss förvirrade och deprimerade.
I samband med en livkris lär varje individ i vår familj känna sig själv. Varje individ gör sitt bästa för att klara av sin vardag, sin framgång och överlevnad. Varje individ i vår familj gör olika. Alla i familjen gör varken rätt eller fel. Eller kanske bara rätt och fel.
Mina bröder har valt att inte hälsa på pappa sedan hans flytt. Detta beslutet har de tagit med hjälp av sitt hjärta. Detta handlar inte om att överge, utan kanske att bevara den friska pappa. En pappa som ser pigg, frisk och glad ut. Mina bröder agerar inte på samma sätt som mig. Jag gör på ett annat sätt, som är precis lika rätt som mitt.
Min mamma har också valt att träffa en ny man. Detta gör hon med all respekt mot pappa. Mammas och Pappas relation påverkas inte utav att det kommit in en ny i vår familj. Snarare tvärtom. Det hjälper mamma vidare. Vi har en ny familjemedlem i vår familj som visar oss all respekt, som bryr sig om oss alla. Som hjälper oss vidare med sina erfarenheter och som vi, även har en tung ryggsäck. Hur mycket mamma än tjatar, anstränger sig eller sitta hemma och väntar så kommer pappa aldrig tillbaka. Pappa har alltid gjort allt för sin familj och önskat oss väl. Det gör pappa ännu. Pappa vill ta oss vidare och att vi ska ta tillvara på livet. Här och nu.
Därför vill jag aldrig mera höra, varken i affären, på fikarummet i hemtjänsten, hos frisören, på jobbet eller genom vidriga rykten åsikter och värderingar kring vårt sätt att göra kring pappa. Anton gör rätt. Albin gör rätt. Mamma gör rätt. Jag gör rätt. Vi alla gör allt vi kan. Alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt. Därför kan jag bara ge ett tips till de människor som inte har något bättre för sig än att lägga värderingar på vår familj och handlande att ta sig själv i kragen. Vad bidrar du med i vår familj? Hjälper du oss på något sätt? Finns du där som stöd? Är du en som har kontakt med oss? Om man är anhörig, granne, skolkamrat eller medmänniska spelar ingen roll. De människor som gör vår familj gott får mer än gärna komma med råd och tips. Resterade del skapar bara ännu mera tårar, ångest och ledsamhet. Försöka titta på sig själv genom andras ögon. Förmodligen går inte det då förmågan inte finns och då man endast kan prata om andra. Ni förstör. Ni gör oss ännu mer ledsna. Men framförallt, det är ni som gör att vi orkar kämpa ännu mer för pappas rätt. För vi kommer aldrig bli som ni.
