Just nu så frustrerad, arg och trött. Men framförallt ledsen. Min pappa är sjuk. Min pappa drabbades av en dödlig sjukdom innan han fyllt femtio år. Vi levde i en familj med fem individer. Plötsligt försvinner en. Detta medför ett evigt kämpande, dels under tiden pappa bodde hemma men även nu, dock på ett annat sätt. Varken lättare eller svårare. Allt är lika jävligt. Vi är fyra individer kvar, det är jag, min storebror, lillebror och mamma. Plötsligt skulle vi klara oss utan min pappa, vår pappa och make. Detta är en livskris. Detta är en katastrof för vår familj som gör oss förvirrade och deprimerade. 
 
I samband med en livkris lär varje individ i vår familj känna sig själv. Varje individ gör sitt bästa för att klara av sin vardag, sin framgång och överlevnad. Varje individ i vår familj gör olika. Alla i familjen gör varken rätt eller fel. Eller kanske bara rätt och fel. 
 
Mina bröder har valt att inte hälsa på pappa sedan hans flytt. Detta beslutet har de tagit med hjälp av sitt hjärta. Detta handlar inte om att överge, utan kanske att bevara den friska pappa. En pappa som ser pigg, frisk och glad ut. Mina bröder agerar inte på samma sätt som mig. Jag gör på ett annat sätt, som är precis lika rätt som mitt. 
 
Min mamma har också valt att träffa en ny man. Detta gör hon med all respekt mot pappa. Mammas och Pappas relation påverkas inte utav att det kommit in en ny i vår familj. Snarare tvärtom. Det hjälper mamma vidare. Vi har en ny familjemedlem i vår familj som visar oss all respekt, som bryr sig om oss alla. Som hjälper oss vidare med sina erfarenheter och som vi, även har en tung ryggsäck. Hur mycket mamma än tjatar, anstränger sig eller sitta hemma och väntar så kommer pappa aldrig tillbaka. Pappa har alltid gjort allt för sin familj och önskat oss väl. Det gör pappa ännu. Pappa vill ta oss vidare och att vi ska ta tillvara på livet. Här och nu. 
 
Därför vill jag aldrig mera höra, varken i affären, på fikarummet i hemtjänsten, hos frisören, på jobbet eller genom vidriga rykten åsikter och värderingar kring vårt sätt att göra kring pappa. Anton gör rätt. Albin gör rätt. Mamma gör rätt. Jag gör rätt. Vi alla gör allt vi kan. Alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt. Därför kan jag bara ge ett tips till de människor som inte har något bättre för sig än att lägga värderingar på vår familj och handlande att ta sig själv i kragen. Vad bidrar du med i vår familj? Hjälper du oss på något sätt? Finns du där som stöd? Är du en som har kontakt med oss? Om man är anhörig, granne, skolkamrat eller medmänniska spelar ingen roll. De människor som gör vår familj gott får mer än gärna komma med råd och tips. Resterade del skapar bara ännu mera tårar, ångest och ledsamhet. Försöka titta på sig själv genom andras ögon. Förmodligen går inte det då förmågan inte finns och då man endast kan prata om andra. Ni förstör. Ni gör oss ännu mer ledsna. Men framförallt, det är ni som gör att vi orkar kämpa ännu mer för pappas rätt. För vi kommer aldrig bli som ni. 
 
Tiden på Piva börjar lida mot sitt slut. Pappa har nu varit där sedan 3 Juni, drygt fyra månader. Det har varit fyra månader utan att Pappa har vistas utomhus. Han är mycket rastlös, orolig och humöret sviktar från och till. Emellanåt väldigt arg, ibland sover han. Han tillbringar drygt 24h om dygnet i sin lägenhet. Egentligen kan jag kalla det cell. Fyra personal går in och lämnar matbrickan så pappa kan äta. Pappa äter ensam och därefter hämtar personalen disken. Han ligger mycket i sin säng. Vandrar desto mer. Fram och tillbaka. 
 
Pappa har under sitt liv haft en bra årsinkomst. Liksom en trogen medborgare för Sverige. En människa som lever för renlevnad och sin omgivningen. Prioriterat sin familj högst. Därefter tagit hand om sig själv oerhört bra. Han har tränat och tagit hand om sin kropp. Min pappa har mått fantastiskt bra. Han har varit en så lycklig person. 
 
Nu, där vi och pappa just nu är i sitt mående är inte bra. Pappa mår inte bra. Framförallt inte i sin sjukdom. Han mår inte bra efter tiden på piva. Pappa har stora blåsor på fötterna, liksom vattenblåa som en femkrona. Tånaglarna är långa, gula och tjocka. Hans hälar är stora med fruktansvärda förhårdnader. Nu har det till och med lossnat lite av sig själv. Fotvårdaren berättade för personalen på piva att det var viktigt för pappa att hans fötter blev behandlade med kräm. Vi såg sedan blåsorna och enligt dem fanns det ingen vetskap kring pappa förhårdnader eller blåsor. Där kan man alltså dra en slutsats att inga fötter blivit behandlade. Man kan enkelt lista ut att pappas fötter redan inte mår så bra eftersom han dygnet runt har strumpor och skor. De få gånger personalen har duschat pappa måste dem har slarvat med att skölja av honom all duschkräm. Pappa har stora eksem kring armhålan, mot armen och skulderna. Även ljumskarna. Liksom ingen vetskap om detta heller. Jag mår dåligt liksom får ont av att se detta. Hur känns det då att ha det? Och hur känns det att ha det men inte ha förmåga att förmedla det? 
 
Den 28 September tar Årsta gård emot Pappa. Han ska flytta till Stockholm och numera bo drygt 60 mil ifrån oss. 
 
Min största önskan just nu är att möta pappa i ett friskt ögonblick. Då jag kan ta ifrån honom all smärta och saknad. All sjukdom och den gräsliga omsorg. Eller, egentligen är min allra största önskan att pappa får en vårdare som klipper hans naglar, kammar han hår, borstar hans tänder, som lägger som hand på hans axel, som ger en smekning på kinden eller armen, som kan klia honom på ryggen eller bara sitta jämte honom i sängen. En som ger pappa värme och trygghet. En vårdare med den viktigaste utbildning som någon någonsin kommer att få - sunt förnuft.