Vi kan nu lägga ett år bakom oss. Ett helt år av sjukdom, tårar, vrede och hat. Det är tid att se fram emot ett nytt år. Ett år som jag vet kommer innebära många svåra beslut. Men det kommer att bli bättre. Vi kommer aldrig att vinna över sjukdomen då den kommer ta Pappas liv hur vi än gör. När jag tittar tillbaka på året som gått och allt vi har gjort för Pappa, oss själva och hela situationen finns det ingen tvekan om hur vi stegvis håller på att besegra denna hemska resa. Jag vet att en dag, en dag kommer jag, mamma, Anton och Albin stå tillsammans. Vi kommer stå utan Pappa. Men Pappa kommer då ha det bra. Mycket bättre än vad han har nu. Vi kommer stå ihop och tänka tillbaka på denna resa upp mot högsta berget. Vi är då rika på erfarenheter och kärleken till varandra. Detta år kommer att bli bra. Bara man kämpar tillsammans. Och det gör vi.
 
Det finns mycket fin runt omkring oss, som hela tiden puttar oss i ryggen och som gör att det där samtalet rings eller beslutet känns lite enklare att fatta. Vi är evigt tacksamma att Pia och Peter, Tina Turner, Mormor, Christer och Livy, Micke Strid, Lasse, Kalle, Clas och Bitte har valt att följa oss på denna resa. Ni har självmant ställt upp för oss i ur och skur. Ni har visat oss hur en medmänniska är och hur små saker kan vara så betydelsefulla. Ikväll, på nyårsafton, vid tolvslaget. Ställ er ute och njut av raketerna. Men, glöm inte allt bredvid. Alla stora, klara och fina stjärnor som lyser så klara mitt i den svarta natten. Lägg blicken på en stjärna och klappa er på axeln. Ni är en sådan stjärna, Ni orkar dela denna resa med oss, Ni skrattar med oss, Ni gråter, men det bästa av allt – Det lyser om er. Precis som den starkaste stjärnan mitt uppe i himlen som man måste titta en gång extra för att se. Vi är evigt tacksamma.

Det som verkligen inte får hända, har hänt. Jag har sett ett barns mardröm. Jag trodde aldrig aldrig att jag någonsin skulle få uppleva detta..

På julaftons dag kom jag hem tidigare till mamma och Pappa för att tillsammans titta på Kalle anka innan det var dags att köra till våra kusiner. När jag kom var Pappa väldigt orolig. Han tog sprut efter sprut av sin nya Hugo boss parfym, säkert sammanlagt 60 sprut. Tillslut gick han till mig och var på väg att spruta ner mig med herr parfym innan jag hann stoppa honom. Vi dukade fram några öl och chips. Pappa tog en whiskey. Han svepte sin whiskey med några klunkar innan han sköljde av glaset och tillbaka i skåpet. Han började plocka undan min dricka och chipsen. Till en början orkade jag säga att jag ville ha det. Men när han har försökt att plocka undan det ungefär 5 gånger orkar jag inte längre säga samma sak. Nu satt jag utan dricka och snacks. Olofs och mammas dricka höll han också på att ta lika många gånger att de tillslut också satt utan. Pappa bar ut julklapparna, tog på sina ytterkläder och packade ut Estie i bilen. Han går tillbaka in, med ytterkläder, släcker, så att det nästan är helt mörkt i huset för att tillslut stänga av TV:n. När vi försöker ha en trevlig stund framför Kalle anka. Vi sa till Pappa att TV:n ska vara på och han sätter sig i soffan. Jag ser att hans bröstkort andas fort. Upp och ner. Tillslut reser sig Pappa igen och ska då stänga av TV:n och går fram emot Anton för att ta fjärrkontrollen. Anton ryter till och säger att TV:n ska vara på och då brister det.

Pappa blir vansinnig. Han börjar slå på soffan, för att sedan slå på Antons ben. Han verkligen slår allt vad han kan. Anton sparkar då till Pappa, som med sin dåliga balans trillar på bordet. Anton och Pappa reser sig upp samtidigt. Pappa ställer sig framför Anton och tar tag om hans hals. Han tar stryptag. Hans ögon är svarta och hans arga min syns tydligt på hela ansiktsuttrycket. Jag som sitter precis bredvid Anton reser mig upp, börjar slå på Pappas armar för att han ska släppa sitt stryptag om Anton. Jag bara slår och slår. Allt jag kan. Jag tänker att jag måste titta på Anton. Min tanke var då att han var helt blå i ansiktet och kämpade för att få luft. Precis som det är på film. Men när jag vänder huvudet så ser jag inte Anton. Jag tittar tillbaka på Pappa som då släppt ena handen. Han lyfter upp den och hotar mig och Anton med ett slag. Där var jag nästan säker på att jag skulle få ett knytnävslag rätt över ansiktet. Jag skriker samtidigt ”UT!”. Mitt i allt detta står mamma och Olof som en publik. Tillslut släpper Pappa och går med Olof ut.

Jag ställer mig mitt på golvet, darrandes. Benen liksom höll på att vika sig. Mamma säger ”Vad gör vi?”. Jag och Anton stod där som två frågetecken samtidigt som mamma ryter till, ”Ta ett beslut”. Jag tar då beslutet och säger ”Ring!” Samtidigt kommer Pappa in, lugn och sansad. Säger ”Coca-cola” och allt är som vanligt..

Pappa har från sina första utbrott varit inskriven på PIVA (Psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Karlskrona. Han ansåg då så farlig att om vi under några omständigheter skulle känna oss hotade ska vi direkt kontakta polisen som då kör Pappa mot PAKA (Psykiatrisk akutavdelning) och springa från platsen så fort vi bara kan. Vi ringde till PAKA som gav oss råd att försöka få en bra julafton ändå tillsammans med Pappa. När han direkt efter sin frustation blivit helt vanlig fanns det ingen anledning för honom att åka till Karlskrona. Vi åkte mot Kusinerna och hade faktiskt en ganska bra julafton ändå.

Jag har under dessa dagar fått tillbakablickar på situationen. Jag ser Pappa framför mig. I stryptag på Anton samtidigt som jag av hela mitt liv försöker rädda Anton. Det känns som om jag med min näthinna har tagit ett foto på händelsen. Jag ser detta framför mig och jag är lika rädd varje gång och jag vet, att det kommer dröja länge, väldigt länge innan den suddas ut för att kanske aldrig någonsin försvinna..

Detta år har varit ett omtumlat år. Det började med att jag bestämt mig att åka som Au-pair för att öka mina kunskaper i engelska. Jag tyckte hela situationen var jobbig och det var ingenting jag direkt ville. Men jag var tvungen. Jag åkte ifrån mig familj med en Pappa som var sjuk. Hans sjukdom hade börjat utarma honom och hans symtom var då ganska tydliga enligt oss. Men det var svårare för andra att lägga märke till några sjukdomstecken, då han fortfarande pratade, skrattade, tränade, körde bil och såg frisk ut. Jag stannade i England i drygt sex veckor innan jag kom hem igen. Vår farfar gick bort och ett sista farväl var självklart för mig. Jag märkte då en tydlig skillnad på Pappa. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att var ifrån min familj samtidigt som jag själv då var väldigt sjuk.

Jag valde att stanna hemma och inte åka tillbaka. Jag sov väldigt mycket. Jag grät nästan alltid. Jag hade en ständig nack- och huvudvärk. Min lust till någonting var = noll. Jag började då kontrollera min mat väldigt mycket. Jag gick ner mycket i vikt. Jag var sjuk. Jag hade många samtal med Kuratorn på minnesenheten i Karlskrona samt ett samtal då även personal från ätstörningsenheten deltog.

Under denna tid var Pappa ofta ledsen. Han grät mycket och kopplade mycket till min farmor och farfar. Han visade att han saknade sin pappa och att han betyder väldigt mycket för honom.

Jag tror att detta var de första gångerna Pappa började visa ilska och frustation. Han kunde då ganska mycket hantera sina känslor genom att slå där man ”bör” slå. Under denna tid var mamma också väldigt ledsen. Varje gång jag träffade henne så grät hon. Kramades vi, bråkade vi, shoppade vi eller gick en runda, hon grät nästan alltid.

Det började gå mot sommaren och jag fick då fysiska problem i kroppen som jag kämpat med under hela sommaren. Riktigt hur jag har mått kommer jag inte ihåg. Det jag kan minnas är att jag många gånger funderade på var när människor gick på semester, uppdateringarna på Facebook var ett faktum på hur underbart livet är. Det var grillbuffe på Dagmars och playan i sandviken. Jag kunde bara inte förstå att alla kunde vara så glada.

Hösten kom smygandes och jag kom in på högskolan. Det var nog en räddning. Jag kände äntligen att jag ska göra något för min egen skull. Men såklart har det dalat, upp och ner. Pappas tal blev mindre och mindre. Men hans stress var på högsta nivå och det var nog nu vi som först kom igång med medicinering som hjälpte en gnutta. Jag kommer ihåg en gång när jag var ute och gick, jag tittade upp mot himlen och såg att den var grå. Runt omkring mig var träden kala och allt var grått och trist. Jag vet att jag reflekterade över att jag nu kände att jag passade in till vädret. Jag var grå, kal och såg tråkig ut.

Och ja, nu har även julen gått.. Vi har liksom under årets gång bara matat av sak efter sak. Vi har tagit hjälp av de ”redskap” vi har tillgång till dvs. kurator, läkare, demenssjuksköterska, biståndshandläggare och enhetschef. Jag är så tacksam att jag och mamma har så pass mycket kunskap om människor med funktionsnedsättningar att vi har vetat var vi ska vända oss till eller med kontakter fått information. Jag och vi har nu klarat ett år av att en man och Pappa haft diagnosen frontallobsdemens. Jag har krigat mig igenom allt vad det innebär. Jag har klarat det hittills och jag sitter här. Levandes. Helt ofattbart egentligen. För det har verkligen inte varit lätt..