Det är nu två veckor sedan jag var hos Pappa. Två veckor som jag tidigare visste skulle bli fulla med sorg. Men vet du? Det är precis tvärtom. 
 
Jag har vaknat pigg och glad. Jag har haft ork till att hitta på saker. Jag har tillbringat alla dagar på jobbet som förövrigt känns deppigt men som pekat åt det positiva hållet. Just nu känner jag mig glad. Riktigt glad. Liksom en känsla av fjärilar i magen om att allt just nu är bra. Det är liksom att jag ibland kommer på tanken - är det verkligen bra? Hur kan det kännas bra när det egentligen enbart är svart? 
 
Det trillar in förfrågningar om föreläsningar där jag tackat ja, projekt i olika omfattning samt ytterliggare en tvsändning. 
 
Jag hoppas att denna känslan stannar kvar ett tag, eller kanske den kommit för att stanna? Tänk att livet kan vara så upp och ner, helt slutkört och svart men ändå kommer känslorna, de som jag alltid strävar efter, glädje.
 
 

När min blogg ökade läsare liksom medverkan i tv och diverse tidningar. Nomineringar och föreläsningar tänkte jag att jag endast gör det för min egen skull. Och till viss del andras. Att jag för min egen skull berättade sågs liksom en bearbetning samtidigt som jag fått äran att lära andra hur det är att vara anhörig till en förälder med frontallobsdemens.

Jag tänkte det till en dag då Mamma väckte ytterligare en tanke. Hon sa att det till viss del är för mig egen skull. Men den som jag hjälper allra mest är faktiskt Pappa. Jag kunde inte riktigt förstå hur, just då. Hon pratade vidare om att hur personalen på fyrklöven liksom hela verksamheten och även Sölvesborgs kommun gjort allt vad som står i deras makt. Hon var övertygad om att alla insatser och resurser samt bemötandet av personalen är så bra. Hon vände det med att om vi inte skulle varit nöjda, då hade vi sagt det. Därför gör personalen allt för oss, verksamheten gör allt för oss, Sölvesborgs kommun gör allt för oss.  Och av det finns det ju bara en vinst och det är Pappas. Rakt igenom.

Tänkte sammanfatta lite utav dagen i torsdags. När jag kom till gästgården på Fogdaröd träffades jag, områdeschefen, verksamhetschefen och en personal ifrån fyrklövern. Vi pratade i allmänhet och förberedde oss innan journalisterna anlände. Själva intervjun gick bra. Frågorna som ställdes till mig var ungefär samma som kom på Malou.

Vi gick sedan fyrklövern. Där mötte vi upp Pappa. En av journalisterna tog massa foton på mig och Pappa som ska vara med i reportaget. Pappa satte sig då jämna mig och la en varm hand om mig. Sedan skrattade han. När journalisterna sen åkt blev Pappa klippt utav mormor. Vi hade även en ny matta till Pappa som vi satte in i hans rum.

Denna gång kändes det faktiskt riktigt bra att vara hos Pappa. Jag kunde vara där en stund utan att bli för ledsen. Jag kunde för första gången glädjas lite åt honom. Jag kunde känna honom och faktiskt se att det är Pappa.