För en vecka sen hade jag och min sambo planerat en tripp till Norrköping och Kolmården tillsammans med Pappa för att avlasta Mamma ett par dagar. Sagt och gjort så tog vi bilen upp mot Norrköping. Allt gick väldigt bra den dagen. Han följer liksom bara med oss, vart vi än går. Sen säger han samma saker hela tiden som ”Kameran med oss. Nyladdad och klar” eller ”Kolmården på onsdag” även att vi skulle till Kolmården dagen efter. Han kan alltså inte vända på onsdag eller imorgon. Vi hade en väldigt bra dag, strosade runt i Norrköping, åt gott och hade det mysigt. Vi bestämde att ställa klockan på 8.00 för att stiga upp och äta frukost för att sedan ta oss vidare.

Dagen efter vaknar jag av att Pappa säger ”Kolmården på onsdag” Jag tittar upp, där ligger Pappa, färdigklädd med skorna på sig och kameraväskan i högsta hugg. Jag tittar på klockan som då inte ens slagit 7.00. Åh, neej. Och drar kudden över huvudet.

Dagen på Kolmården blev också väldigt bra. Vi tittade på många utställningar som var fantastiska. När vi skulle äta hade vi beställt in varsin kebab i bröd. Köpte man pommes till så fick man en valfri sås som man tog i ett litet kylskåp bredvid kassan. När vi lämnade kassan första gången efter beställningen så tog Pappa en sås. Sedan gick vi fram igen för att hämta maten, då tog Pappa en sås till. Han öppnar båda och bara slabbar på kebaben att det nästan är sås med kebab. Han tar några tuggor för att återigen hämta sås. Gör samma sak igen och därefter hämtar sista såsen innan kebaben är slut. Alltså Pappa hämtade fyra såser när han egentligen inte får ta någon.

Jag har med tiden lärt mig att acceptera att det är såhär. Jag vet så väl att det är folk som har sett honom och säkert undrat hur många såser han egentligen har tagit. Men om kassörskan skulle se det och säga till, då är det inte värre än att vi får betala för dom såserna han har tagit. Men, innan man själv bara accepterade att han hämtade så många såser tog väldigt lång tid. I början av sjukdomstiden satt jag och tittade mig runtomkring för att se om några andra ser. Jag skämdes livet ur mig och ville bara försvinna för stunden. Nu har jag lärt mig och blivit ganska så blind att det känns okej för att hämta sås efter sås efter sås.

Jag tänker ofta på hur jag påverkas som människa efter en sådan tragisk händelse i livet som vi faktiskt går igenom. Hur jag ibland känner att jag bryts ner eller faktiskt byggs upp. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det allra största som jag har fått med mig av denna händelse hittills, och resan är ändå inte slut ännu. Det är synen på mitt liv. Jag har ändrat syn och tankesätt något så fruktansvärt på saker som händer.

Jag är frisk och kry. Jag tränar för att göra min kropp starkare och minska smärtan jag har i nacken pga. oro. Jag har en fantastisk Mamma, som jag ofta träffar och ringer till. Vi har en relation tillsammans som jag aldrig i hela världen skulle vilja byta ut. Jag har två bröder som alltid finns vid min sida, stöttar mig och ger mig trygghet genom att bara finnas till så att jag inte känner mig så ensam i denna resa. Jag är förlovad med min sambo som varje dag orkar med mig, som lyssnar, stöttar och kramar mig när jag som minst förjärnar det. Vi bor tillsammans i ett fint hus tillsammans med vår hund. Vi gör många roliga saker ihop och det finns så stark kärlek emellan oss. Jag har ett jobb och skola att gå till som utvecklar mig och gör att jag känner mig betydelsefull och behövd. Jag har många fina kompisar. Jag är så tacksam för att detta som jag har, men det här är jag rik och det hade aldrig alla pengar i hela världen kunnat ge mig.

Det är en stor prövning när sånt här händer i livet, vilka ställer upp och vilka gör det inte? Vilka är vänner och vilka är äkta vänner? Det har vi i familjen verkligen fått svar på. Dom som står högt upp på vår lista skulle vi aldrig sätta där för några år sedan. För dom man minst anar, det är dom som bara finns och visar sin omtanke. Det är dom som kommer och stör. Ja, det låter konstigt. Men att komma hem till oss och ”störa”, att bara fråga vad vi gör eller bara slänga sig i soffan, det är de som är guld värt.

Jag vet att det är många som läser och som säkert tänker på oss väldigt mycket. Men jag tror, eller jag vet, för jag gör likadant. Att jag tänker, min tanke är inte så betydelsefull. Att man måste göra något speciellt eller stort för att avlasta, ge energi och hjälpa. Men det är tvärtom. En vän till vår familj är fotspecialist och en dag kom det ett brev på posten. Det stod en fin lapp i kuvertet och fyra presentkort till en varsin fotbehandling. Detta mina vänner, det är vardagshjältar, det är fina människor som först och främst tänker på oss och som också gör något, något som man känner att man kan ge, utan att vika ut och in på sin själv. Detta, som hon kanske tycker att det är ganska enkelt är guld värt för oss. Verkligen guld värt! Sådana människor, med den styrkan och medkänsla knuffar oss i ryggen och gör att vi orkar lite till. 

Sen sjukdomen hos pappa blev mer känt för oss och när vi förstod på riktigt att det var något, alltså innan vi fick hans diagnos så har jag känt mig mer och mer försvunnen. Många dagar har jag kunnat känna mig deprimerad och nere vilket jag sällan varit förr. Många gånger på jobbet så ville jag bara hem, jag ville sova länge för att jag ville sova bort dagarna för att slippa tänka så mycket och denna tid blev väldigt jobbig på jobbet för jag var oengagerad, trött och nere. Dagarna var tunga, väldigt tunga, självklart var detta från dag till dag men väldigt ofta. När jag sen förlorade mitt jobb där jag var innan (samma dag som pappa blev sjukskriven) så tyckte jag ändå att det var skönt. Jag kände att jag behövde min tid att få vara själv lite, vila ut mig och bara tänka tänka tänka. Min arbetslösa tid känner jag nu var viktig för den har fått mig att uppskatta ett jobb så mycket mer och få komma ut bland bra arbetskamrater.

Jag har känt mig vilsen sen lite mer än ett år tillbaka. Känt mig ångestfull, fast jag kanske inte ens har gjort något som borde ge mig ångest men ångesten sitter där och jag blir inte av med den… Jag visar sällan att man känner sig nere eller ledsen. Jag försöker i alla fall för jag vill vara glad och ge glädje till andra och känna mig uppskattat av alla människor som finns runt mig. Men det har på senare tid blivit svårare för mig, för mycket tankar cirkulerar och mestadels är nog inbillningar och alla andra säger det med. Jag tror ofta att jag inte är omtyckt längre och att många är sura på mig men det är ju inte så och jag får inte in det i min lilla förvirrade skalle… Jag är så rädd att bli ensam kvar.

Jag kan känna och känner mig väldigt vilsen ibland, det känns som att jag dalat bort och inte riktigt hittar mig själv längre. Min förvirring har gjort mycket jobbiga saker mot mig, eller ja, jag har gjort jobbiga saker mot mig själv som ibland tar all energi ur mig…
Jag totalt älskar mitt umgänge och utan dom vet jag inte vad jag hade gjort, vi har så otroligt roligt ihop alltid och jag trivs att vara med dom, kanske lite för bra ibland. Vi har som sagt alltid roligt ihop och vi gör alltid saker tillsammans. Vi är ute en hel del, vilket är kul. Man kommer ut, man träffar jätte mycket människor, både nya som gamla och det skapar minnen.

Men alla minnen som skapas med alkoholen i kroppen är inte lika roliga tyvärr…
När man är nykter så finns alla tankar där och allt jobbigt sitter i kroppen och huvudet, när sen alkoholen kommer in i bilden så försvinner allt sånt. Det har gjort att man många gånger (väldigt många) har druckit för mycket och därmed gjort otroligt dumma beslut som sen gör vardagen ännu jobbigare. Alla dessa korkade beslut som man gjort har gjort allting så mycket jobbigare i livet. För det förstörde inte bara mig, det förstörde förhållande, det förstörde humöret, glädjen och som sagt hela vardagen och det är så många gånger jag bara viljat spola tillbaka tiden för att sedan bara slå mig själv så jävla hårt och säga till mig att skärpa mig. Men ändå gång på gång så har jag lyckats göra fel och jag har så svårt att förstå varför. Man vill skylla på alkoholen och man gör ju tyvärr det, men det finns bara en jag kan skylla allt på och det är mig själv, för med eller utan alkohol så ska man inte göra som jag många gånger gjort som tagit dåliga beslut och skrika och ta ut ilska på en människa som alltid viljat mig väl, som alltid försökt hjälpa mig och finnas för mig. Jag bara har skitit ut allting gång på gång på gång. Jag förstår inte… Jag förstår inte varför och hur jag kunnat försvinna så i mig själv. Jag är ju jag men ändå har jag tappat en stor del av mig själv, allt jag vill är att hitta den delen igen och ställa mig på båda mina ben igen men ännu kan jag känna att jag inte lyckats.

Festandet släpper bekymren för en kväll, men det skapar så många nya dagen efter. När jag skriver nu så låter jag som en som har problem med alkoholen och jag har fått höra många gånger att jag dricker för mycket. Jag tycker inte det själv, jag och mina vänner har ju roligt ihop känner ju jag men man kanske ska tänka efter och det är kanske inte så extremt kul alltid med tanke på att det gjort att man många gånger mår så mycket sämre än vad man hade behövt. Men pappas sjukdom har satt sina spår på mig, livet var toppen innan hans sjukdom, det är självklart bra nu med. Men det kommer aldrig bli som innan, kanske en vacker dag, men jag tror att det dröjer länge till.

Det finns nog saker jag skriver här som aldrig någon trott, som aldrig någon förstått att man faktiskt inte mår så bra alltid, att man inte är speciellt stolt över många saker man gjort. Jag visar som sagt oftast glädje och väldigt sällan att det finns saker som är jobbiga och saker som tynger ner mig men jag kände nu att jag behövde skriva av mig och öppna mig lite. För jag har väldigt svårt att prata om både mig själv och om min pappas sjukdom. Det är så svårt att prata om hans sjukdom för det finns inte så mycket man kan säga mer än att berätta hur läget ligger till och när jag pratar om det så känns det lite som att de låter ”det är väl ingen big deal?”. Men tro mig, det tär otroligt mycket på en, det finns så mycket ilska där inuti en och bäst är kanske att prata om det men allt jag gör är att hålla det inom mig och på så sätt ”plåga” mig själv mer och mer genom att bara hålla det där inne som om allt är en dans på rosor. Fast samtidigt så vill man inte alltid prata om det, för det är jobbigt och det är svårt att få ut orden.

Jag hoppas att jag och min familj kan ta oss igenom detta utan att själv bli helt förstörda, och jag vet att vi kommer lyckas. Vi genomgår en otroligt jobbig tid tillsammans nu men allt kommer någon dag bli bättre. Jag hoppas att allt illa man gjort kan ordna upp sig och att jag kan hitta tillbaka till mig själv och ta tag i de saker jag inte är stolt över att ha gjort
Det kommer en dag då vi kan andas ut och släppa taget lite mer, det kommer dröja men det kommer. Fram tills dess är det bara att bita ihop och använda sig av sina allra sista krafter
//Lillebrodern