Responsen kring min insats av blogg, muntliga framträdande och lärande har verkligen exploderat och etablerat sig något oerhört. Jag har fått förfrågningar om att hålla föreläsning och att agera stöd och handledare till människor både privat och inom verksamheter. Grenen jag står på orkade för en tid tillbaka knappt hålla mig uppe, numera är den stark liksom förgrenat och växer både åt höger och vänster. Bak och fram.  

Men jag brinner för detta. Jag gör verkligen det. Jag har så pass mycket erfarenhet och kunskap att grunda och stärka mig i. Jag brinner för att vara anhörig och alla rättigheter som sjuk. Hur vardagspusslet ska gå samman och faktiskt hitta gnistan i det svarta hålet.

Det är nu många som fått upp ögonen för mig, tagit del av min berättelse, min vetgirighet och erfarenheter. Som vill använda mig till professionella sammanhang. All den respons och positiv feedback stärker mig och gör att lågan är större och brinner klarare än någonsin. Liksom att brinna är att nå framgång.

 

 

Jag hade sedan tidigare bestämt att igår åka och hälsa på Pappa. Denna gång var det bara jag och en kompis. Jag planerade att komma efter Pappas promenad som varje dag görs kl 10 och innan lunchen. Om Pappa skulle vilja följa med mig hem kan personalen lätt vägleda Pappa bort med att det snart är lunch. Vilket han gillar.

När jag kom såg jag hur trött han är. Han satt i sin soffa och tittade på tv. Jag kramade honom men fick då en liten klapp tillbaka. Liksom en livlös kram. Jag satte mig jämte honom. Personalen kom med fika, frukt och juice. Sedan Pappa flyttade har hans intresse för fotografering dött ut lite, men den senaste har den återupptagits. Jag tittade på alla fotona Pappa tagit. Många var suddiga. Pappa kan inte längre använda skärpan för att få en bra bild. Det var många andra bra foton, Pappa hade varit i stallet och ryktat hästar, han har gått promenad på många fina ställen och titta på fåglar.

Pappa tog sedan kameran och skulle sätta batteriet på laddning. Han skulle då resa sig ifrån soffan för att gå mot eluttaget. Pappa fick ta sats många gånger för att ens komma upp ur soffan. Han gick i slow motion och liksom trampar steg i luften till uttaget. Hållningen är helt borta. Han öppnar locket på kameran för att få ur batteriet. Pappa skakar lite sävligt och sakta på kameran. Om och om igen. Tillslut kommer batteriet. Han sätter det sakta i kontakten för att sedan ännu saktade med en osäkerhet få in den i uttaget. Sedan går han tillbaka mot soffan. Livlöst.

Efter bara en kort stund kände jag att jag inte kunde vara kvar längre. Jag blev otroligt ledsen. Jag ventilerade med personalen om jag skulle säga hejdå. Pappa hade ju ännu inte börjat packa. Personalen berättade för Pappa att jag igen skulle åka och att vi skulle träffas en annan dag. Jag är jätte ledsen. Kramar Pappa. Tar på Pappa och är så ledsen att jag knappt orkar säga ”hejdå, vi syns snart igen”. Pappa ger mig då en hård och go kram.

Jag går ut och vänder blicken in mot fyrklövern, i fönstret står Pappa och vinkar på mig. Jag vinkar tillbaka. Bakom mig står personalen. Hon säger att hon förstår att jag är ledsen. För Pappa är så sjuk. Samtidigt berättar hon att Pappa har det bra där han är.

Pappa har det jättebra där han är, jag är så otroligt tacksam att få känna den tryggheten som vi gör till fyrklövern. Men det gör så ont att se honom tyna bort. Han slits i stycken ifrån mig. Pappa är numera så sjuk att han inte ens packar längre. Pappa pratar knappt längre. Han skrattar inte. Hans röst är grumlig och oklar. Han är trött, livslös och tom. Jag har aldrig kunnat föreställa mig hur ont det gör av att se honom tyna bort, liksom utarmas. Det gör så om att inte några ord i världen kan beskriva denna smärta, ångest och oro. 

 

 
 
 
Vad ska jag förvänta mig?
Vilken möter jag?
Vad finns kvar av dig och var är denna gången utarmat? Bortplockat.
Vad ska jag säga, göra och se?
Hur reagerar jag?
Blir det lättare? Tuffare?
Hur kommer jag att må?
Hur kommer jag att må efter imorgon?
Då jag ska hälsa på Pappa.