Det har hänt mycket den senaste tiden. Alldeles för mycket att jag inte vet var jag ska börja. Eller sluta.
Pappa bor fortfarande kvar på Piva i Karlskrona. Det var för ett tag sedan på kartan att pappa skulle flytta till Stockholm och Årsta gård. Även de saknade resurser och det vara annat med schema och liknande som behöves ses över vilket gjorde att tiden drog ut och tillslut blev det lagt på hyllan. Jag, mamma och biståndshandläggaren var på ett boende i Helsingborg tidigare i höstas för att se om den verksamheten var ett alternativ för pappa. Jag och mamma kände både och till boendet. Verksamheten har mycket lagar och förordningar de måste följa och det begränsar mycket för pappa.
Läkaren kallade då in mig, mamma, Anton och Albin till möte i Karlskrona för att få information kring hans tankesätt och handlande kring pappa. Det var ett bra möte och det kändes lite som mötet, den 18 oktober 2012, diagnosdagen. Läkaren berättade om att det först och främst är pappa som går först, att våra önskningar och värderingar kommer i efterhand. Det betyder verkligen inte att vi inte får som vi önskar, men att läkaren kommer att lyssna på oss men sedan vad han tar för sista beslut är upp till honom.
Mycket har försämrats kring pappa. Han får betydligt mer medicin än tidigare. Läkaren förberedde oss på kanske jobbiga besked framöver. På gott och ont. Samtidigt bör detta helvete ta slut. Pappa har lidit alldeles för länge. Samtidigt är vår allra högsta önskan att bara få ha honom hos oss. Frisk.
6 kommentarer
Connie
16 Nov 2015 05:49
Det är svårt när ens anhöriga är sjuka. Sådan väntan för att han ska komma till ett annat boende. Håller tummarna att det löser sig.❤️
En främling
16 Nov 2015 11:26
Ja...den enda önskan man har är att ha kvar sin förälder, frisk. Men det får man aldrig uppleva igen. En förälder som tynar bort framför en och man vet inte hur länge
till detta helvete kommer vara. Bara ett lidande ingenting annat. Dagar, månader,
år. En hopplös förtvivlad verklighet för oss
anhöriga.
Linnéa
18 Nov 2015 18:30
Ja tänk om önskan om att få ha honom hos er frisk kunde slå in. Ibland önskar man att dom som lever utan allvarliga sjukdomar i familjen kunde ta bättre tillvara på varandra och leva i nuet. Stor KRAM till er
Anonym
19 Nov 2015 19:48
Den enda tröst jag kan ge er familj, är att man får en ny syn på livet när en närstående drabbas av en sådan fruktansvärt sjukdom. När min mor blev sjuk, lärde jag mig att uppskatta livet.
Kram
Sara m
27 Nov 2015 18:49
Mitt hjärta gråter med er och Jan men det var iallafall härligt att se dig idag, många kramar Sara
Anonym
30 Nov 2015 06:30
Kul att höra av dej igen rätt om du inte har några positiva nyheter!
Förstår att det måste vara grymt att se sin älskade pappa bara tyna bort!
Tur ni har varandra!!!
Kram Ingrid
Kommentera