Ytterligare ett år har passerat. Vi går nu in i år tre i sjukdomen. Tre år. Kommer så väl ihåg det som igår. 
Det har varit ett kraftigt år. Ordet kraftigt beskrivs kanske konstigt men det har varit maximalt kraftigt. Kraftiga, stora beslut. Många kraftiga händelser i pappas sjukdom. Många kraftiga känslor. Jag tror att det mesta upplevs så kraftigt då vi alla nu är ganska sköra. 

Året började med att vi beslutade att pappa skulle flytta. 20 januari flyttade han sen. En period med mycket oro. Vad det rätt beslut? Hur kommer detta att bli? Redan från dag ett på fyrklövern har vi känt en oerhörd trygghet. Beslutet har känts rätt och pappa har det bra där. 

Det gick några månader innan vi gick träffa pappa. På hans födelsedag den 28 mars åkte vi för att fira honom. Det var ett jobbigt möte. Pappa var orolig, upprörd. Han ville med oss hem. Samtidigt en chock för oss, att se honom försämrats så. Det var riktigt tungt. 

Pappa har nu och en tid tillbaka varit orolig, hotat och haft vredesutbrott. Hans flöde i hjärnan är så dåligt att det nu inte längre finns någon medicin som hjälper honom mot oron.

Det där året har nu gått. Det jobbigaste året i pappas sjukdomstid. Ett nytt år är snart kommen, även att jag just nu mestadels ser svart klarar jag ändå av att i alla fall titta uppåt. Någonstans där framme ser jag en ljuspunkt. Jag hoppas finns ro under detta året. Jag önskar även pappa ro och harmoni i sig själv, trots sin sjukdom. 

Jag ska fortsätta kämpa, detta kommer att bli bra. Jag är trots allt tacksam över dessa erfarenheter även att det är min mardröm. Just nu önskar jag bara att jag och pappa ska kunna mötas, utan att säga något. Att det ska finnas en känsla av ro. Att jag ska kunna sitta jämte honom och bara titta på honom. 


Fick några reaktioner kring mitt tidigare inlägg om att söka hjälp i form av samtalsstöd eller annat. Jag har en kurator jag varje vecka går och pratar med. Första gången pratade vi mycket om Pappas sjukdom och allt runt om kring mig som påverkar min livssituation just nu. De andra gångerna har vi mer fokuserat på hur jag kan påverka mina tankar, känslor och beteende. Hur jag ska gå till väga för att bibehålla det positiva och bra. Jag känner att jag just nu måste gå om mina problem för att hitta en lösning. Hur mycket jag än söker svar, lösning eller pratar om Pappas sjukdom kommer han inte bli frisk eller göra situationen mindre jobbig. Därför tänker jag att jag måste gå om problemet för att kanske hitta glädje på annat vis för att kanske göra det jobbiga mindre jobbigt. 
 
Jag har även idag varit hos en fysioterapeut (tror jag). Han gick igenom kroppen på mig, om det är något i min kropp som punkterar på vissa delar som i sin tur gör att upplevelsen av någonting känns jobbig. Han la märke till många intressanta, även några mindre intressanta saker i min kropp. Även hur min kropp påverkar det jag känner. Helt ärligt kan jag berätta att ångesten kändes som bortblåst efter det mötet. 
 
För en tid tillbaka har jag även börjat inta psykofaramaka, liksom ett antidepressivt läkemedel. Jag har aldrig varit emot läkemedel men känt att jag behövt "ordna upp" mina problem på egen hand. Liksom problemen upplevs eller blir inte mindre utav läkemedel. Då vände läkaren direkt samtalet mot mig. Han berättade att om han precis diagnostiserat mig med cancer, hade jag då sagt samma sak "Jag ordnar det på egen hand"?. Nej, faktiskt inte. Men jag valde ändå bara att få läkemedlet utskrivet utan att inta det. Jag ville bara inte. Men så kom det en dag, en dag jag kände att jag inte klarar gå ett enda steg till. Den enda utvägen jag då såg vad läkemedlet, så jag valde att ta dem då. 
 
Nu, såhär några veckor i efterhand då medicinen stabiliserat sig kan jag förklara hur det känns. Problemen är inte mindre, de upplevs verkligen inte som mindre. Mina känslor såsom glädje, hat eller nedstämdhet existerar fortfarande. Den enda skillnaden jag kan känna att serotoninet, liksom lusten finns där. Jag kan nu vakna en morgon och ha lusten att gå till jobbet, lusten att laga mat, lusten att gråta, skratta eller bara titta upp. Det fanns inte där innan. 
Jag har nu egna erfarenheter av antidepressiva läkemedel och ser det enbart positivt. Dock förstår jag fortfarande inte hur skambelagt läkemedlet är. Människor lyfter på ögonbrynet när jag berättar vad jag intar. De frågar om jag nu blivit känslormässigt avtrubbad. Att jag nu blivit lycklig. Jag blir så oerhört frustrerad hur stigmatiserat just detta läkemedlet är om vi skulle jämföra med en behandling för cancer eller hjärt och kärlsjukdomar. Där är det helt okej att inta behandling och skulle någon mot förmodan motså ses det som icke normalt. Intar man sedan läkemedel för psykiska besvär ses man som ett psykfall med stora problem. 
 
Jag känner också en stigmatisering men har valt att skriva ut detta för att visa dessa människor som helt saknar kunskap och erfarenhet. Även att himlen emellanåt är svart finns det hjälp att få. Hjälpen och behandligen ska inte ses som nedlåtande eller skamliknande. Jag vill att stigmat kring psykiska sjukdomar och dess behandling ska minskas och det gör vi genom en sak. Berättar. 
 
 
 
I hela pappa sjukdomstid har mitt mående gått i perioder, ibland upp, ibland ner. Jag kan se ett samband med att de tuffa perioderna kommer en gång på hösten och en på våren. Det jobbiga har varit några veckor för att sen vara övergående. 
 
Jag har just nu haft en period som inte verkar vara övergående. Min bröstkorg håller på att explodera. Liksom en känsla av att någon stryper mig då jag knappt får luft. Samtidigt håller jag på att kräka över denna vidriga känsla. Tårarna rinner obegränsat. Jag är så trött. Kan inte sova. Mitt huvud dunkar. Jag har sån ångest, panikångest, liksom den håller på att döda mig. Det känns som om jag just nu kommer dö i min kropp, i mina känslor, i mina tårar och ångest. Att min livsglädje aldrig någonsin kommer komma tillbaka. Eller att längtan och lusten försvunnit för alltid. 
 
Kanske det kan vara att det snart är ett år sedan pappa flyttade. Första julen utan honom. Även julen efter då han tog stryptag på min bror. Kanske julen bara blivit något negativt och jobbiga känslor efter i fjol. Eller kanske det bara blivit för mycket för mig. Kanske bägaren bara runnit över. Liksom en människa orkar inte hur mycket som helst. 
 
Det jag allra mest funderar över är inte mina känslor och ångest. Jag försöker tänka att det är en känsla som just nu bara finns liksom glädje, hat och lycka. Det jag allra mest är orolig för är att, tänk om känslorna aldrig går över. Tänk om jag går i djup depression. Att jag en dag inte kommer ur sängen och inte orkar eller vill längre. Att jag föralltid kommer ha denna sjukdom. Hur fan överlever jag? Och hur påverkar det mig som människa nu och i framtiden? Kommer jag återhämta mig eller alltid behöva leva och hantera dessa känslor? 
Just nu ser jag ingen utväg, här kommer jag stanna, dö och bli begraven.